Hösten kom utan någon förvarning, och nu står vi alla här frysandes i vinterjackan från förra året. När tiden då vi faktiskt kan ta del av solen verkar rinna ut allt snabbare, smyger enkelt känslan av hopplöshet sig på. Därför är det viktigt att alltid ha ett medel för att fly verkligheten till hands när vardagen trycker ner oss, och vad passar egentligen bättre i höstmörkret än en riktigt bra podcast?

Då talar jag inte om en där två mediasnubbar typ håvar in pengar på att snacka barndomsminnen. Istället tänkte jag något mer engagerande, med förmågan att skrämma och fascinera, gjort för att omfamna årstidens dolda mysfaktor:

Lore

Från folksägner till gamla mordutredningar, vår tids spökhistorier har en vid bakgrund av skrämmande sanningar och i podcasten Lore utforskar författaren Aaron Mahnke dem. I vad som kan liknas vid en klassisk amerikansk förlaga av Creepypodden – viralgranskaren Jack Werners hjärteprojekt om troll spökhistorier från Reddit – studerar Mahnke till exempel mytiska väsen som vampyren, hur yxan kom att bli skräckfilmsantagonisternas främsta vapen eller hur något så harmlöst som en docka kan skrämma livet ur oss.

Med ett soundtrack helt enligt de gastkramande ämnena, ett alltid lika fascinerande utbud av fakta som sträcker sig från 1900-talet till medeltiden och Mahnkes stilla stämma byggs en svårslagen atmosfär enkel att förlora sig i – ända tills man nästan förlorar sig själv i kalla kårar.

You Must Remember This

Det gamla Hollywood är ett mytomspunnet sådan, men oftast är det en myt polerad. Filmbranschen är väldigt noga med att inte kasta skit på fel folk om vi säger så, därför är skildringar av det förflutna Hollywood ibland oärliga eller bara blinda inför sanningen. Dock är detta inte fallet när vi talar om filmkritiken Karina Longworth vars podcast You Must Remember This berättar historier från en gyllene era som du kanske inte kände till, men gör bäst i att minnas.

Podden yttrar sig likt en ärlig dramadokumentär i ljudform där Longworth med hjälp av dammiga dokument, legendariska anekdoter och röstskådespelare försöker fånga ett essens av en tid kanske inte så skrupelfri som många antar. Vilka skådespelare flydde tjänstgöring i andra världskriget, för att sedan spionera åt nazisterna på amerikansk mark? Hur nära var Charles Manson ett liv bland filmstjärnornas glamour innan han slog tillbaka med en ökänd våg av mord? Och hur blev Greta Garbo skvallerpressens mest älskade enigma? Svaren på dessa frågor finner ni med Longworth, en oändlig apparat av kännedom och kuriosa, redo att teleportera er till Los Angeles boulevarder.

Welcome to Night Vale

Till skillnad från de andra två är denna podcast av det fiktiva slaget. I praktiken är Welcome to Night Vale en radioshow som sänds från en gåtfull ökenstad vid just namnet Night Vale, där dess underliga invånare och paranormala förteelser ofta är en del av programmets segment.

Podcasten har sen den startade för tre år sen släppt över 80 avsnitt och lockat till sig ett kultfölje av lyssnare. Påminner det om något? Ja, att likna podden vid Twin Peaks känns självklart lite för enkelt, men är i viss mån helt korrekt.  För med en känsla för mystik, surrealism och absurdheter gör den för lokalradio vad David Lynch gjorde för såpoperor med sin klassiska tv-serie. Sen kan även staden Night Vale ta till en rad rysliga metoder för att få en att överväga hur mycket tid man tillbringar med serien, dock står det klart att det rödljumna molnsceneriet vilandes över ett samhälle fyllt av slumrande mysterier är som gjort för att fly till när höstens kyliga trisstess bankar på dörren.

Hemlighetsmakeriet kring Twin Peaks återkomst är inte helt oväntat ett faktum. Efter att David Lynch bad fans på plats om att inte spoila mysteriet tycks staden ha förseglats i en glasbubbla – ja, fel tv-serie, jag vet. Nu verkar dock den första riktiga nyheten på länge ha läckt ut i form av en skådespelare som vi inte har sett i den dimmiga (mar)drömsstaden tidigare.

Enligt TVLine finns det nämligen en chans att vi snart kommer se Les Misérables-skådespelaren Amanda Seyfried i Twin Peaks, kanske som sångerskan i James Hurleys nya band? Oddsen talar dock emot då Seyfried faktiskt ska spela en "viktig roll" i den tredje säsong av kultserien. Vilken rollen är? Ja, det är öppet för spekulation, så varför inte spekulera lite.

Är jag den enda som tänker att detta skulle kunna vara Cooper och Annies dotter? Utseendemässigt är likheterna mellan Seyfried och Heather Graham ändå rätt slående. Betyder det i så fall att det "kommer hända igen"? Att vi här har en ny Laura Palmer, med Cooper som hennes far och mördare? Idéen är kittlande, dock har det väl hänt tidigare om ni förstår vad jag menar. Så pass uppenbar repetition skulle kräva en rätt rejäl twist av Lynchian-mått för att fungera.

Bara för att ta detta substanslösa spekulerande lite längre, vad skulle den potentiella twisten kunna vara? Rent impulsivt tänker jag att Josie Packard i form av ett oförklarligt Twin Peaks-mysterium har bytt plats med Killer Bob, som tills dess kontrollerade Dale Cooper, för att i en hämndaktion mot Harry vars obesvarade kärlek inför Dale har resulterat i ett flörtande med dottern – ja, jag vet ännu en obehaglig sinnesbild relaterandes till alldeles för stora åldersluckor – som nu får betala för dessa snuskgubbefasoner med sitt liv. Detta tvingar en desperat Harry till att frita Killer Bob från nattduksbordets magiska makt för att därefter befira Cooper från Josies grepp, vilket ger oss en udda ihopparning inte ens Game of Thrones kan slå. Genialisk idé, eller hur? Hollywood, anställ mig.

Nej, men ärligt talat, ingen teori kring detta är kanske något ugglorna vill viska om. Det känns dock rätt säkert att Amanda Seyfried kommer vara någons barn. Bara hon inte är, en från början, metafysisk skapelse härstammande från The Black Lodge det vill säga.

Visst, vi kan alla komma överens om att namn som David Lynch, Mark Frost och Kyle MacLachlan är essentiella när vi återvänder till Twin Peaks nästa år – eller 2017, de verkar inte ha bestämt sig än. Men det finns en till viktigt komponent vi alla lär behöva till kaffet på RR Diner, och det är lite drömlik musik för Audrey Horne att dansa till.

Tur nog rapporterar TV Line att den legendariska kompositören Angelo Badalamenti är påväg tillbaka till den dimtäta staden, förhoppningsvis med ett arsenal av surrealistisk jazz och spökliknande synthmelodier. Huruvida Julee Cruise kommer få återuppliva sin slumrande karriär som Badalamentis musa än en gång återstår att se, men med tanke på hennes och Lynch problematiska förflutna borde hon kanske hålla tillbaka på förväntningarna. Personligen röster jag för att våran svenska stolthet Lykke Li får jobba med Lynch igen.

En till förhoppning är att James Hurley har lagt sina minst sagt doucheiga trubadurambitioner bakom sig 25 år senare. Dags att överge gitarren för turntables och trancerytmer? Ja, varför inte arrangera ett skogsrave i de atmosfäriska skogarna, gärna med dj-båset tät intill the Black Lodge om ni förstår vad jag menar.

Passa även på att med denna nyhet avnjuta historien om hur Badalamenti och Lynch tillsammans skapade det vackra men gastkramande musikstycket för Laura Palmer:

Bilder från Jordskott via Sveriges Television.  

Besvikelsen inom mig går nästan inte att hantera. I tio veckor har jag hört namnet, det har viskats bland träden som när mystiken tätnar i ett avsnitt av Lost. Tv-historiens mest inflytelserika serie har tydligen fått en svensk motsvarighet — SVT:s dramathriller Jordskott är Sveriges Twin Peaks.

Men det var ju endast en lögn, kan jag konstatera efter att ha sett upplösningen och inget annat av denna serie på tio avsnitt. Kanske är det ett dåraktigt påstående av mig, då jag har bristfälligt med fakta att backa upp det hela. Tillåt mig dock att kontra med en jämförelse enligt mig mycket mer slående: Jordskott är inte svenska Twin Peaks, det är svenska Troll 2.

Visst, det är uppenbart att skaparen Henrik Björn beundrar David Lynch klassiska kultserie. Under avsnittet tas vi bland annat till en grotta vars spegelbild är den där The Bookhouse Boys fann kartan till the black lodge. Dock verkar Henrik ha funnit den plats där endast gräsrökare och b-filmsentusiaster kan finna ro, en Youtube-sökning vid namn Best of Troll 2. Testa själva, och försök sen motstrida faktumet att detta är en uppenbar influens. För er obekanta med Troll 2 kan jag enkelt summera den som en film där troll förvandlar människor till för dem ätbara växter. Denna obskyra skräckkomedi släpptes i början av 90-talet och har sen dess odödliggjorts genom att bland annat vara föremålet för dokumentären Best Worst Movie — vilket även var ett sätt för regissören Michael Stephenson att hantera ett barntrauma, han spelade nämligen huvudrollen i denna saga med häxor och troll — samt en ikonisk replikleverans, där karaktären Arnold fasanfullt uttrycker hur han är nästa måltiden på trollens meny.

Jag vill därmed hävda att Jordskott är en skapelse formad av den veganska feberdrömmen Troll 2, en snuskig fäbless för Elsa Beskows målningar och någon olaglig substans — ärligt talat, sådant krävs vid författandet av denna sorts galenskap. Skogen lever uppenbarligen och den kidnappar barn? Eller vem kidnappade barnen? I och för sig får jag skylla mig själv eftersom detta var första avsnittet jag såg, men antog ändå att någon skulle arresteras för detta brott? I slutändan verkar dock skogen vara en magisk och härlig plats som det förmultnade barnet ville bli ett med. Men nu låter jag tankarna skena iväg, det känns ändå fel att börja vid änden av denna fantastiska resa som var en timme av orienterarfetischerande dravel.

Bild från Troll 2 via Epic Productions.   

Efter en cold open där barnens grava situation etableras skriver Lia Boysen över alla sina ägodelar till Niklas — hennes son tillika en Hodor med talförmåga. Boysen är uppenbarligen döende — eller ja, "trött", som att en vettig människa skulle köpa den ursäkten — och jag kan endast anta att skogen ligger bakom detta. Så för att slå tillbaka tänker hon smälla av lite sprängmedel och komma åt något silver, vilket därmed skulle ta livet av barnen gömda under jorden? Ett tag misstänkte jag att det kanske var hon som hade placerat barnen där, men i slutändan verkar Boysen ha ställt till med tillräckligt utöver det, så jag vet inte. Att döda barn känns lite väl? Dock måste jag påstå att SVT visar på imponerande mod genom att tillåta den förlegade klyschan "jätte med mental störning" som en av seriens ondskefulla — men samtidigt vänliga — figurer. Det trodde ni inte att public service vågade sig på längre i det kommunistiska PK-Sverige, eller hur?

Låt oss fortsätta på spåret antagonister. Alldeles för mycket fokus skulle kunna läggas på den schablonmässigt dryga Stockholmspolisen, men låt oss inte gå så långt. Dock måste det sägas att förståeligt nog kan det vara svårt att bygga en karaktär på ett avsnitt, men att han skulle hålla kvar denna lokalpolis vars dotter har försvunnit borde väl strida emot alla moraliska impulser en polis kan besitta? Nej, lagens väktare är inte av den pålitliga sorten, det om något fastställer denna serie.

Den vidrigaste karaktären av dem alla är ändå finlandssvensken Storm, en Killer Bob för mossa och träsk. Efter att ha blivit skjuten av tv-seriens svar på Dale Cooper stapplar han in i en moppepojkes verkstad och börjar frenetiskt äta dessa "jordskott". Av musiksättningen att dömma var det ingen bra idé, vilket blir uppenbart när Storm förvandlas till ett fulländat troll — för visst är det ändå ett troll? Han är måhända inte av samma kaliber som de exploaterade och utklädda kortvuxna i Troll 2, men visst är han allt ett troll. Han verkar även vara en direkt länk till det övernaturliga delen av serien då han ger sig efter vad jag endast kan anta är en Beskow-esque häxa — som förövrigt erbjöd avsnittets första emotionellt trovärdiga prestation 12 minuter in i avsnittet när hon fällde tårar över en död kråka — men stoppas av Göran Ragnerstams pseudo-Cooper. Hela den scenen i sig är en kavalkad av övernatuliga ting jag inte ens kan försöka mig på att förstå. Allt jag vet är att Happy Jankell är en problematisk tonåring — rätt uppenbart med det tårögda sminket och hörlurarna, endast piercingen saknades — som förutspådde det hela med hjälp av musik. För om inget annat hjälper, förlita dig då på ett montage där musiken pendlar mellan diegesisk och ickediegesisk, på äkta Sons of Anarchy-manér. Tonårshäxan dog hursomhelst nästan på kuppen, och om inget annat kunde de väl ha tagit död på den tröttsamma klichén Jankell fick porträttera. Antar att en kan skatta sig lycklig över att de inte gjorde henne till en goth i alla fall.

Karaktärernas motivation blir även något oklar efter uppgörelsen som slutar med att Storm möter sin ände på sjöns botten. De alla verkade ändå vilja hitta barnen? Storm om någon framstod som mer benägen än alla andra. Drömscenen med hans son skulle väl väcka sympati, och insinuera att det närmast vi kan komma en Black Lodge-entitet — vilket säger en del om svenskars förakt mot finnar — egentligen är serien protagonist? Tills han överdoserar på jordskott och förvandlas till ett kränkt troll, det vill säga.

Var är Yohio förresten? Skulle inte han vara med? Av alla skådespelarprestation jag såg fram emot.

För ärligt talat, dessa omtalade skådespelarprestationer, verkligheten övervinner myten denna gång. Det hela kan enklast förklaras med att manusförfattarna förmodligen såg Twin Peaks, missade poängen med att serien delvis är ett hommage till såpoperor och tänkte att förfärliga dialoger är exakt vad denna dramathriller behöver för att fånga den åtrovärda atmosfären kring Seattles dimmiga skogar. Tillåt sedan skådespelarna att erbjuda sina absolut sämsta tolkningar av stockholmare borttappade — eller endast tappade, ursäkta det grova ordvalet — i Salas skogar, och du har upplägget för en filmskola i Jordskotts regi.

Omdömet bland de bakom serierna är nämligen värt att ifrågasätta, speciellt när de ger avsnittet och hela seriens avslutande repliker till ett barn. Moa Gammels karaktär ska ta sin apatiska dotter ut i skogen för att låta henne bli ett med naturen. Turligt och inte helt oväntat nog kan lokalpolisens dotter med sina magiska krafter förmedla det förmultnande barnets sista ord. Vi har sett känslotyngda scener använda detta konstgrepp förut, och här verkar klimaxet till viss del ha inspirerats av Lost-avsnittet Ab Aeterno från dramats sjätte säsong. Där får Hurley, med förmågan att se spöken, agerar språkrör åt den odödlige Richards fru och det hela yttrar sig inte helt olikt Jordskotts avslut. Dock innehöll den scenen skådespelare med ett visst pathos, inte ett barn vars uppfattning om sorg och förlust skulle kunna ramas in med känsloförloppet under en final av Melodifestivalen — det överflöd av tårar efter att Dolly Style inte vann är tydligen obeskrivligt.

Bild från Lost via ABC.   

Borde vi anta att även Lost är en inspirationskälla? Skaparen bakom denna något mer kontemporära kultserie — Damon Lindelof — har själv sagt att Twin Peaks var en stor del av inspirationen när fundamentet för idéen kring en grupp människor strandsatta på en mystisk öde ö las, vilket skulle kunna betyda att även författarna bakom Jordskott älskar Lost. Dock har de missat det Lindelof förstod. Det övernaturliga i Twin Peaks fanns i mysteriet kring mordet på Laura Palmer, men tv-seriens magi var djupt rotad i samhället och karaktärerna David Lynch skildrade. Mystiken fanns även i djungeln kring Lost men det som fångade många var de fängslande karaktärerna, därför tappade även en stor del av tittarna tron i serien när Lindelof och Carlton Cuse blev slavar till seriens övernaturlighet medan de intressanta karaktärsskildringarna sakta tynade bort.

I sista avsnittet av Jordskott är mystiken djupt rotad i skogen och skaparna verkar även tro att det är där magin befinner sig. Därför ges vi istället känslokalla eller överdrivna karaktärsskildringar, vars hyperboliska närvaro framför kameran skall vagga in oss i någon falsk känsla av sensation. Säg vad en vill om Twin Peaks men hur urflippat saker och ting än blev kunde jag oftast tro på många av karaktärerna, då världen för oss tittare var mer än verklig. Det fanns hjärta där, medan denna fiktionella värld skapad i Sala endast har mossa och trädrötter.  Ett flertal gånger brast jag ut i skratt över faktumet att man skall ha knytit band till dessa individer under 10 avsnitt — samt skådespelarprestationerna, ja, ni vet. Inte ens Johannes Brost var fängslande och jag har sett Jönssonligan Dyker Upp Igen. Den mannen kan åstakomma det mesta men inte med denna produktion.

En tapper chansning, det är Jordskott, som ändå verkar ha fått något av ett följe. Samtidigt är vi som ett tv-tittande folk svältfödda på krimgubbar, och någonstans levde en del måhända på den naiva förhoppningen att Sverige skulle kunna producera något av HBO-kvalité, precis som SVT det vill säga. Med göteborgarnas Breaking Bad, eller ja, Ettor & Nollor, Sverigedemokraternas House of Cards-lajv Blå Ögon och nu Jordskott verkar dock drömmen om något mer än deckare och kostymdraman kring jul gå i kras. Råa färgtoner, bitter stämning och uppenbara influenser gör nämligen inte dramat. Stockholmare med göteborgsdialekt är kanske god komik, men Sveriges sanna potential försummas när producenter och manusförfattare stirrar blint mot Atlanten.

Nej, när jag såg kvistarna i Ragnerstams hand stod det klart. Detta är inte Sveriges Twin Peaks, True Detective eller Top of the Lake. Detta är Sveriges Troll 2, och då talar jag inte bara om mänskliga plantor utan om kvalitén. Den motsvarar det bästa av det sämsta, med all befrielse från charm. Bli nu ett med naturen istället, och förbli en populärkulturell företeelse inte ens en orienterare kan hitta.