När det kommer till att producera internationellt hyllad musik från sitt sovrum är Minnesota-artisterna Bobby Raps och Corbin några av de främsta, men vad annat kan en egentligen förvänta sig av två medlemmar från DJ Khaleds favoritgrupp thestand4rd — vars medlemsskara även består av producenten Psymun och Kanye West-protégen Allan Kingdom.

Sedan Corbin gjorde succé — som Jodecis emo-coverband — under namnet Spooky Black för mer än ett år sedan har det varit framgångar efter framgångar. Frågan är ifall nya ep:n Couch Potato med Bobby Raps kan upprätthålla det imponerande flödet av denna bittra avant garde rap och rnb? 

Visst till ytan osar kanske detta nya projekt av pubertala pojksträck. Ett omslag med de två artisterna poserande i alldeles för illasittande solglasögon, inlindade i täcken liggandes över varandra på en soffa. En video där de två artisterna famlar i ett mörkt rum, ena i bar överkropp dreglandes över sig själv. Dock är detta endast ytan, för under allt det lekfulla bubblar ett dödlig äventyr i form av melankoli, hjärtekross och utanförskap — ackompanjerat av svävande trap och vemodig men dansant rnb. Den rätta sinnesstämning finner vi i Corbins sång — en balansgång med ett sammanbrott — och Bobbys fascinerande pendlande mellan screamotrap och popigt Drake-esquea falsetter. Kemin mellan de båda är påtaglig, nästintill påträngande effektiv i sin uppgivenhet.

Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi - PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

~

  Bild via Flux Magazine.   

Falls - Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

~

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) - All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.

Det vore dåraktigt av mig och anta att ni inte har tröttna på vita grabbar rappandes över elektroniska beats. Dock känner jag att det är värt att göra ett undantag för den artist jag tänker introducera härnäst, som själv liknar sig med en kombination av Morrissey och Chief Keef — i en goth-kostym med The Cure-motiv om jag själv får tillägga något.

Adam Mcllwe har gjort musik sen en lång tid tillbaka med bandet Tigers Jaw, några emo-punkare från Pennsylvania som debuterade för nästan tio år sen. Numera satsar han dock på en solokarriär under pseudonymen Wicca Phase Springs Eternal. Men även ifall tiden med punken är förbi så lever arvet från emo-genren märkbart vidare med en röst vandrandes den där distinkta balansgången mellan knappt ansträngd och starkt passionerad — inte helt olik samarbetspartnern Spooky Black. Tillsammans med vännerna i kollektivet Thraxxhouse och gruppen Gothboiclique gör de en sorters musikalisk parafras på gångna årtiondens gothtrender med en stark influens av trap-musik.

På singeln Nightfall från kommande albumet Abercrombie & Me — en titel ett flertal svenskar lär missta för ett housealbum — blir Wicca Phases styrkor uppenbara. Den nästan cermoniella stämningen ackompanjerad av frenetiska synthar gör sig lika bra bland rosor och tända ljus på en kyrkogård som en euforisk trip genom ett skogsrave. Kort sagt: detta är musik att flexa hämningslöst till medan tårar rinner längs dina kinder med Tim Burtons Batman-filmer rullandes på den gamla VHS-spelaren.

Vid första anblick kan Spooky Black vara en artist många har svårt att ta till sig. Det finns givetvis något osmakligt med en vit grabb som i sin första musikvideo väljer att klä sig i fubu och en durag. Den tämligen viktiga uppfattningen av vad en postkolonial analys kan innebära tycks inte ha kommit över denne unge lajvare än något många vill likna med en viss svensk rappare. Samtidigt är jag inte helt redo att kasta honom under bussen riktigt än då karriären endast har börjat och när det kommer till musiken, ja den är faktiskt perfektion.

Under gårdagen följde 16-åringen från Minnesotas snödränkta landskap upp sin debut Black Silk med den åtta spår långa ep:n Leaving. Denna blandning av lågkvalitativa folk rock-produktioner a la Bon Iver och melankoliska sexfantasier i samma ven som The Weeknd skapar en framåtsträvande RnB-fusion likt ingen annat. Jag må ha svårt för hur Spooky väljer att framställa sig själv, jag finner det något skrattretande till och med men det går ändå inte att motsäga talangen han besitter. Tillsammans med sitt lojala team av producenter lär hans röst endast växa och nå en större publik - något de ständigt ökande lyssningarna på hans Soundcloud indikerar. Låt oss då hoppas att han blir känd för att vara artisten med rösten som ekar likt inget annat bland Fargos djupaste skogar - istället för den där udda vita grabben i durag.

Streama Leaving nedan och ladda hem projektet här.