Efter att ha lämnat det ikoniska skivbolaget Sub Pop – kända för att ha populariserat grungemusiken – förbereder nu den kanadensiska duon Memoryhouse sitt första egenlanserade album Soft Hate.

Likt sina tidigare stallkamrater Beach House har sångerskan Denise Nouvion och kompositören Evan Abeele gjort nostalgisk men framåtsträvande drömpop, ibland med en ton av mörkt distad shoegaze. När de nu presenterar sin andra singel från det kommande albumet verkar det vara med en nyfunnen kärlek för ångest förankrad i medryckande riff och älskvärd men hjärteskärande sång.

Låten Arizona är en storslagen nostalgitripp med en gitarr som andas Twin Peaks och amerikansk västernfolklore på samma gång. Det fyra minuter långa shoegaze-vidundret känns laddad med filmiska aspirationer och skulle kunna ackompanjera en coming of age för problematiska ungar i asfaltsdjungeln likväl som en nagelbitande uppgörelse bland ett ökensceneri där tuggtobak och blod är det enda sanden känner till. Med Nouvions bitterljuva röst ovanpå allt och det står klart att det inte bara är inom kommersiell pop och rap Kanada dominerar – obskyr dream pop är tydligen också något de är ämnade för.

Som om Yemi hade varit nedfrusen i en kryostillande sömn sen det tidiga 2000-talet, börjar nu isen längs hans ansikte smälta, redo att explodera med den nya singeln Fenix – en låt doftande av överarbetade rökmaskiner och med pulsen av frenetiska strobeljus taget ur en illegal klubbtillställning för ett decennium sen.

För den musikintresserade 90-talisten var ZTV en logisk tillflyktsort efter milleniumskiftet. Även fast kanalen erbjöd allt från uttjatade listettor till svettig hårdrock, vilade något mer lockande under tablåns senare timmar. Elektronisk musik härstammande från Europa likt trance, hardstyle och givna eurodance hade där och då ett hem, samt en kultur, ytterst främmande för någon vars klubbliv inte ens hade börjat bubbla.

Nu flera år senare återuppstår den – precis som fågeln – med Yemis senaste låt. En självsäker rap-odyssé om odödlighet, slumrandes i en annan tid med en alarmklocka satt på år 2015. Med rader om den vardagliga grinden tar rapparen sikte mot skyn – och får luft under sina vingar när producenten Yung Guds vrålande melodier assisterar – redo att aldrig någonsin återvända hem. Det är lika nostalgiskt som egensinnigt framåtsträvande, och Yemi gör sitt hittills största avtryck på ett Stockholm där endast nattljusen härskar.

Om inte vurmen för hardstyle-gnistrande ljudbilder var nog med låten, ges den desto mer sprängkraft när den ackompanjerande videon regisserad av Natan Gullström träder in i bild. Uppbackad av den redan nämnda producenten, rapkollegan Busu och dansaren Evelina Jacobson Potenciano – vars rörelser är av den hypnotiserande sorten – ges Yemi en storslagen entré och tas därefter på en medryckande resa. En vid vy över ett vattendränkt grustag blir till ett inferno helt i linje med musiken när vi alla tas igenom skärselden. Det är en rödfiltrerade adrenalinchock, gjord för att slita sönder sulor till medan synder dryper längs kroppen – med andra ord, droppa denna när ravesugna själar siktar mot himlen Gud.

Med What Do You Mean blev det uppenbart att världen ännu inte har kommit över Justin Bieber. Tillsammans med produktion från Skrillex tystade den pånyttfödda Bieberveli alla tvivlare, och nu har hans stillsamma hångelode fått en något mer adrenalinstinnad remix.

Anser du att rap är överskattat 2015? Då är det kanske dags för dig att stifta bekantskap med det ständigt genreöverskridande – och självutnämnda – amerikanska pojkbandet Brockhampton.

Även ifall detta kollektiv är kända för att experimentera med gitarrslingor och Crystal Castles-samplingar så är deras senaste låt Dirt ovantligt "rap" av sig – kanske för att det var den konservativa radiopersonligheten "Old man Ebro" som under natten premierade låten genom sin radioshow på Beats1 Apple Radio. Här hör vi bland annat hur Merlyn Wood och Brockhamptons outtalade ledare Kevin Abstract skildrar sin sydstatliga uppväxt genom vandaliserande flows och något angenäm sång över ett progressivt beat, som tar sin början i en pianoslinga för att sedan låta ett nytt lager av hänsynslösa synthar bygga upp låten vers för vers. 

Detta är utan tvekan en av veckans tyngsta låtar, och Brockhampton är utan tvekan ämnade för framgångar av Backstreet-magnitud – i alla fall när vi snackar obskyr Soundcloud-rap.

Sommaren är snart över, även fast solen sköljer över landet mer än någonsin tidigare. Detta faktum skulle kunna ses som en lättfotad allegori för duon Korallreven, vars historia verkar nå sitt slut idag med låten Here In Iowa.

Från lägenheten i Stockholm till spelningar och turnér världen över, nu har Marcus Joons och Daniel Tjäder funnit ett något abrupt slut på resan de begav sig ut på för fyra år sen. Genom värmande och svävande synthar har de gett oss ljudbilder lika vida som ett havssceneri från Le Grand Bleu. De har erbjudit oss svalkande soundtracks för alla årstider, och alltid lika pålitliga anledningar till euforisk dans – vilket vi gör återigen med denna bitterljuva sorti.

Tänk en tropisk houselåt gjord för den stundande natten. Ett 80-talets Beach Boys omfamnade av extatiska och något Disney-esquea körer. Det är Here In Iowa, vars dansanta klimax är av vemod och lycka, när vi tar farväl av både sommaren och Korallreven. Ta ett sista dopp nedan.

Foto: Kim Granli   

Lite som hur vattnet på asfalten avdunstade under solen denna förmiddag återvänder nu Postiljonen, redo att sätta bokslut på den kalla maj-månaden och välkomna sommaren med en ny singel.

Det har snart gått två år sen denna norsksvenska trio släppte debutalbumet Skyer och därmed tonsatte de följande värmeböljande månaderna. Passande nog når nu väntan på ny musik sin ände med en låt under namnet Wait. Inte helt oväntat talar vi här om storslaget filmiska och anrika popvågor, som likväl skulle kunna vara soundtracket för en bil färdandes längst den amerikanska västkusten, med en hjärtekrossad förare vars blick är i backspegeln men destination framtiden — vilket blir till en inte allt för klumpig metafor över hur Postiljonens atmosfär fyller all musiks tid och rum.

Den tidslösa själ instrumentalisterna Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm erbjuder sångerskan Mia Brox Boe är uppenbart intakt, om inte mer levande än någonsin tidigare. Deras Eric Serra-doftande pop med svävande saxofoner och svindlande nostalgiska gitarrsolon fortsätter alltså att andas passionerat, redo att älska med hela världen denna sommar.

Lås in dig i ditt rum, din lägenhet eller varför inte huset ute på vischan. Vrid sedan högtalarna till max och låt Matt Champion guida dig genom ensamheten.

Efter att gett ett flertal smakprov på sin senaste låt släpper artisten äntligen fullängdaren, en resa mot hans El Dorado genom djupa toner — smått Angelo Badalamenti-esqua — och storslagna synthackord. Som en del av det rappande, sjungande och experimentella kollektivet Brockhampton står Champion för progressiva ljudbilder med ett eko av Soundcloud-scenen, vars slagkraft känns världsomspännande.

Vännen Kevin Abstract gjorde sig populär bland ett flertal stora bloggar med förra sommarens album mtv1987 och nu tycks det vara Matt Champions tur. Hans förvrängda nynnande, som når ett klimax i en industriell storm för att sedan mynna ut sommardoftande viskningar, visar prov på att detta kan bli ett av årets mest spännande namn. Men jag ska inte hålla er borta från denna ensamma odyssé längre, för det är en vacker sådan.