I en tid då allt fler producenter inom rap vänder sig till smattrande synthar så livar Nick Koening — relation till Ezra okänd — upp genrens samplingtraditioner med en twist. Under pseudonymen Hot Sugar har han gett sig ut på New Yorks gator och spelat in unika ljud som sedan förvandlas till en låt. Med senaste singeln Sinkies har han bland annat arbetat med ljudet av en bankomat, ett brinnande dockhus och vinden blåsandes över hans familjs gravsten. Resultatet är något gastkramande men förföriskt och i sin ljudbild helt unikt.

Låten har även fått en minst lika surrealistisk upplevelse till musikvideo där kärlek över sociala medier leder till tragiska konsekvenser. Detta nästan lynchesquea drama är dränkt i starka färger, skildrat genom stadsbilder och bär på en smått påträngande känsla av klaustrofobi. Från ett minst sagt underligt intro till ett sovrum där häng med ormar och narkotika tar upp en stor del av tiden — Hot Sugar skrev samt regisserade vad jag väljer att kalla månadens bästa video.

2013 var förmodligen Kanye Wests år med fantastiska albumet Yeezus, hans mest experimentella verk hittills vilket är ett resultat att vänta efter assistans från mer än ett tjugotal producenter. Att lyfta fram någon specifik ur denna vilda skara är kanske svårt men personligen var ett namn återkommande bland de bästa spåren — Arca. Den 24 år gamla producenten från Venezuela var ett stjärnskott ingen såg komma med endast några ep:s i sin resumé före vår allsmäktige frälsare tog honom under sina vingar.

Efter sitt arbete på bland annat Hold My Liquor och Blood on the Leaves gjorde han sig redo för ett hektiskt 2014 med debutfullängdaren Xen samt FKA Twigs omåttligt populära LP1. Inte tycks han trappa ner på tempot då härnäst väntar en kombination gjord i de vackraste av infernon. Arca skall nämligen ha stått för majoriteten av produktionen på Björks nionde album Vulnicura som släpps i mars. Detta hindrar dock inte producenten från att öppna upp sin skräckinjagande låtskatt till katakomb med en mix från en Hood By Air-modevisning.

Under titeln Sheep finner vi elva av hans egna låtar som likt alltid svävar bland minimalistisk dystopi och melodiösa himlakörer — med en sviktande känsla av industrialöverdos. En 17 minuter lång lyssning värd att förlora sig i där vi även kan höra ekot av rösterna tillhörande redan nämnda Twigs och noirdrottningen Lana Del Rey.

Himlen har blivit mörkare, vinden biter mot kinden och i hemmets avskildhet slår regnet mot fönstret. Hösten är utan tvekan här för att stanna denna gång. Jag har svårt och tänka mig att en entusiast av denna årstid inte ens kan finna denna abrupta ändring i klimat något bitterljuv. Men misströsta ej för när jag idag haltade hem efter en olycka född under flykten från detta väder fann jag räddningen i en plats av värme och musik - Soundcloud.

Därför blir det ett annorlunda inslag av BeatGenerationen denna vecka. Istället för tre nya låtar från okända producenter ger jag er nu elva stycken i form av en spellista. Traprytmer eller bakåtlutade trummor? Ensliga stråkar eller shoegaze-ackord? Varför inte en Grimes-sampling? Listan nedan har allt som krävs för att du ska omfamna och förlora dig i hösten - jag lovar, sommaren kommer vara glömd snart.

Rapmusik har stått för en del rejäla utsvängningar under de senaste åren, från den dagen att Lil B var based tycks inget ha varit detsamma. Nu ser vi rappare som svenska Yung Lean turnéra igenom USA och hänga med Justin Bieber medan han sprider sitt nedstämda gospel. Gemensamt för Based God och Sad Boys de facto är att de båda har stått på ett minst sagt stabilt fundament byggt av producenter. Bakom några av Lil Bs mest omtalade låtar stod till exempel Clams Casino som även skulle ge A$AP Rocky ett enormt lyft med sina molnbaserade beats. Kring Yung Lean finns ett helt gäng av beatmakare från Stockholm men även utanför vårat lands gränser har han funnit talanger, en av dem är Suicideyear som nu släpper debutalbumet Remembrance.

Baton Rouge-producenten har de senaste åren cirkulerat kring vad som kan liknas med en underground-scen uppbyggd på internet. Genom samarbeten med rappare som postpunk-konnässören Antwon och evangeliska hymner till remixer på större namn som Future har hans momentum vuxit för varje uppladdning på Soundcloud. Det har varit en resa på några förföriska år då Suicideyear verkar ha förberett sina lyssnare för något större och nu med sitt nya album verkar vi äntligen ha nått destinationen.

Ljudbilden tycks vara klarare än någonsin medan jag tar mig igenom bilderna i Pitchforks mediaspelare. Vyer från Louisana till Florida, gifs skildrande sömniga kvarter, nedsläckta rum och kalla nätter - allt detta känns som en resa genom den unge James Prudhommes tankar under skapelseprocessen av dessa låtar. Även ifall han inte är den mest tekniskt slipade av denna nya generation producenter så verkar Prudhomme ha ytterst nära till ett känslomässigt gap redo att förtära omvärlden. Resultatet är hopp och förtvivlan kompat av igenkännbara trummor med medryckande nostalgiska synthmönster från ett 16 pixlat universum. Remembrance tycks härstämma i en plats där ungdomlig melankoli möter eufori - en samlevnad värd att förälska sig i.

Var denna fäbless för tunga snares och trippande SNES-esque synthar kommer ifrån är inte svårt att föreställa sig. Jag skulle inte förvånas ifall det var i pojkrummet, med en spelkontroll i handen och den brusande bilden av Zelda framför ögonen medan ljudet av Master P - hemstadens mest kända rappare - ekade utanför fönstret som framgångsreceptet skänktes till Suicideyear likt en gudagåva. Sista komponenten var förmodligen en skiva av Slowdive och nu några år senare har vi den fantastiska låtsamling ni kan ta del av här.

Norska dalar, regn över Brighton och ett snöbelagt Vancouver har säkert varit signifika källor för inspiration när vi ser på veckans tre producenter. Här talar vi om en känsla för remixer, samplingar och även hits gjorda för Billboard - aldrig är något likt det andra när BeatGenerationen kommer till tal.

Från Kanye West till Van Halen, det regnar samplingar som aldrig förr över den brittiska producenten Huccis senaste produktion. Likt alltid har den energiska beatmakaren plockat fram en rad orkaner till trummor med täta snares och rappa hi-hats ackompanjerat av en bas på ett djup likt havsgravar. Det hela utvecklas till något av en trapdistinkt berg och dalbana, eller en biljakt komprimerad på 4 minuter med utrymme för bensinstopp. Varför vi inte redan har hört ett flertal kända rappare över en instrumental signerad Hucci är förvånandsvärt. Kanske det inte är den mystiske pseudonymens ändamål? För jag menar en kille född 1996 med nästan 200 000 följare på Soundcloud är i alla fall beundransvärt om något.     

Skivbolaget Flow-Fi är en uppstickare inom BeatGenerationens värld du lär hålla ett öga på. Med ett öra för framtiden och ett tjugotal producenter verkar de kunna utgöra en stor del av de närmaste årens bästa produktioner. En av deras starkaste kort är Vancouver-sonen Ekali som sakta men säkert tar sig upp bland Soundclouds samurajklingande hieraki. Ett av de bästa exemplen på hans färdigheter är samarbetet Another Girl med aywy. Här omvandlar de vokaler från Justin Timberlakes My Love vilket resulterar i en vandring mellan himmel och jord för den gamla disneyklubbaren - ackompanjerad av änglars harpor och basgångar ekandes bland helvetets nio kretsar. Det hela finner dock varandra i vad som nästan kan liknas med ett sensuellt laddat möte mellan två partners.

Klockspel och tunga basgångar i legato? Det är några signum som numera är djupt associerade med norska Cashmere Cat. Detta geni har varit minst sagt framgångsrik under det gångna året med en ep och ett flertal stjärnklara samarbeten. Därför var det något av en besvikelse att få höra - det tidigare förhandsvisade - samarbetet med Ariana Grande i en något polerad version när Bang Bang-sångerskan släppte sitt nya album. Vår kattälskare har dock gjort rätt för sig och tagit denna pophit från arenorna tillbaka till industrilokalerna - förmodligen omringat av ett par brinnande kyrkor spelandes de vackraste av klockspel.

Vad är egentligen mest överraskande? En remix av Chris Brown - Loyal från Växjö eller en tv-spelsinfluerad låt från Japan? Okej svaret är kanske rätt givet men det gör inte den här veckans installation av BeatGenerationen mindre värd för det; speciellt när två av mina absoluta favoriter än en gång idgar synthmagi, ni hör det hela nedan.

Förra fredagen prisade jag Child Actors nya låt Never Die som veckans bästa singeln och nu har deras ständiga samarbetspartner Blue Sky Black Death gjort en fantastisk remix. Originalet kunde liknas med en drömliknande molnfärd och nu har producentduon skruvat ner pitchen men samtidigt lagt i en desto högre växel, likt en musikalisk illustration av hur våran atmosfär överges för kosmos oändlighet. Tankarna går även till de mer tveksamma svartklubbarnas dansgolv när små beståndsdelar av den tidigare synthkollektionen här blandas ut med ett storslaget ensemble; resultatet blir en minst lika eskapistisk flykt, med några doser av euforiska droger. 

Det går knappast att klanka ner på Chris Browns låt Loyal för att ha något annat än ett medryckande beat; samtidigt som sexismen i refränger är något skrämmande, speciellt när den yttras av ärkesvinet Brown. Svenska çVRL lyckas hantera båda dessa hinder väl med sin remix av pop-hiten. Med ett mer tillbakalutat tillvägagångssätt byts de roterande bubbelgumtuggande syntharna ut mot en tät dimma till atmosfär. Men hur var det med refrängen? Ja den är knappt närvarande vilket gör det hela till en fenomenal samt lättsmält lyssning. Från detta till trap och techno, producentens Soundcloud har mycket mer att erbjuda.

Den kanadensiska producenten Ryan Hemsworth verkar ständigt vara någon annanstans än i hemlandet; ändå har hunnit stifta bekantskap med en rad mindre kända nykomlingar genom Soundcloud. Under gårdagen presenterade han senaste samarbetet med en av dem; japanska Tomggg. Under låten Cream Soda blir det stegvis mer och mer uppenbart hur de båda delar en passion för gamla Nintendo-soundtracks vilket gör det hela till en minst sagt färgstark produktion med Super Mario-doftande ackord; vår spelbloggare Michael Gill vet säkerligen vilket spel de egentligen härstammar ifrån. Något säger mig hursomhelst att människorna under hans Japan-turné i oktober kommer älska denna låt.      

Sommaren har börjat gå mot sitt slut när augusti räknar ner sina dagar och den annalkande hösten kryper allt närmare inpå våra medvetanden. Med det sagt finns det inget bättre tillfälle än BeatGenerationens återkomst efter ett uppehåll under sommaren. För er som har missat är detta segmentet där jag varje vecka lyfter fram musikaliska verk som låter producenten skina likt instrumentaler och remixer. Så låt oss nu glömma de senaste månadernas radioplågor och istället välkomna det dansanta vemodet.

Cyril Hahn - Open feat. Ryan Ashley

Under de senaste åren har namnet Cyril Hahn blivit synonymt med briljanta interpretationer av moderna pop och RnB-låtar. Han härstammar från Schweiz djupaste housegrottor och trädde fram på andra sidan Atlanten under Kanadas hiphop-renässans. Nu är han åter tillbaka med en ny låt och de som håller hans remix av Solange - Losing You nära hjärtat lär bli lyckliga då detta tillskott flöder i samma ven. Open med Ryan Ashley har en ljudbild som tycks bygga upp den färggladaste av mörka skogar där blixtrande varelser trippar fram likt strobes på fötter. När orden "my heart" väl börjar eka bland träden har skuggornas väsen redan förtrollat dig och då verkar en flykt allt mer avlägsen, om du någonsin skulle vilja det vill säga.

Mila J - Smoke, Drink, Breakup (L-Vis 1990 Remake)

RnB-sångerskan Mila J:s singel Smoke, Drink, Breakup var en tämligen ljummen historia i genrens mest klassiska manér som inte alls fångade den dramaturgi titeln utlovad. Tur nog är dramatik nyckelordet när producenten L-Vis 1990 remixar låten. Den väntade känslostormen efter en blandning av rökbara droger, alkohol och traumatiska förhållanden fångas här perfekt genom allt från en tung basgång till ett klockspel smygandes längsmed nytolkningens interiör. Att alla synthar sedan spelar sin roller fenomenalt är väl väntat när vi talar om en av grundarna bakom det inflytelserika skivbolaget Night Slugs. Vill du höra mer från L-Vis - vilket jag antar - rekommenderas denna nattliga kärleksförklarning till Sade.

Cliff Martinez - The Knick OST

När jag förra veckan skrev om den nya tv-serien The Knick prisade jag främst musiken vars malplacering fångade den smutsiga början på 1900-talet likt inget annat. Bakom detta soundtrack finner vi Cliff Martinez; känd från sin tid i Red Hot Chili Peppers och andra musikaliska bidrag till filmer som Drive. Delar av hans ambienta synthunder finns nu att streama här och ifall det inte är nog att övertyga dig om att The Knick är en serie värd att följa, ja då vet jag inte vad. Det finns nämligen inte mycket i tv-väg just nu som kan toppa en injicering av medicinsk kokain mellan tårna till ovanstående låts klimax. Det där var i övrigt en scen från serien och inte en uppmaning till bruk av narkotika även fast denna musik säkerligen skulle göra sig passande i såna sammanhang - tror jag.