ALBUM

Albumstream: Årets mest spännande men främmande rap görs av Lord Linco

Svante Allmungs 08:02 23 Nov 2015

Bland all bra och nyskapande rap 2015 har att erbjuda gör Divine Council och Lord Linco den mest spännande.

Att det finns gott om grupper och kollektiv inom rap är knappast någon underdrift. Sedan internet blev en av genrens främsta redskap sprudlar det med konstellationer av likasinnade artister bland det vida nätets alla hörn. Utbudet kan dock kännas överflödigt när alla inte erbjuder någonting nytt, utan snarare följer trender. Detta är dock inte fallet med Erykah Badus nya favoriter i Divine Council, ett kollektiv bestående av Cyrax, ICYTWAT, $ilkmoney och dess de facto Lord Linco, som i helgen släppte sitt nya album.

Love Hard, Die Young mixar Virgina-rapparen influenser som obskyr soul, avant garde rnb och skränande punkrock likt en självlärd kock, lagandes en middag för två han i slutändan vet att han äter själv. Resultatet blir till en säregen stil, svår att placera, vars skrovliga ljudbild gör Linco till en oslipad diamant värd att ställa ut i en Post-Based värld.

Med sin skrovlig röst ämnad för en vocoder kan Lord Lincos unga knarknynnande stämma famla mellan scenerier uppbyggda av Always Friends dramatiska synthar, för att landa bland de 808s-flytande tropiska housetonerna Lateisha erbjuder och lyftas till ovan med Place Like This vemodigt pitchade änglakörer. När den högt ljudande basen och trummorna sedan kickar in hintar det om ett artisteri förfinat men medvetet bristfälligt, likt hur en repad cd-skiva kan hitta undangömda melodier i en hackande loop.

Över elva spår lyckas renässansmannen helt enkelt springa varv runt både progressiva rnb-sensationer och Atlantas trapscen med sitt hårdnackade men ack så mjuka flow, lämnandes alla med en förvirrat avundsam blick på sina ögon. För att ta renässansliknelse än längre verkar Linco och hans vänner sätta Bastiljen i brand just nu, och Versailles inneboende gör bäst i att stå redo vid portarna.

2015 har varit ett starkt år för de unga artister vars talang har bemästrat Soundclouds kapaciteter. Men bland alla låtar som pendlar fram och tillbaka i myllret av reclouds – alltså musikdelningsforumets benämning för retweets – sticker Lord Linco, tillsammans med Divine Council, ut allra mest. Efter låtar med Power Rangers-referenser, förkrossande klubbkvällar gjorda för tv-sända tonårsromans och ett generationsenligt doftande R Kelly-flexande kan säkert resten av världen inse detta. 

Läs mer

Stream: Efter alla rykten släpper Drake och Future äntligen sitt gemensamma album

Svante Allmungs 09:07 21 Sep 2015

"Vem lät egentligen detta ske?" är frågan Future ställer sig i en nyligen släppt video av honom i studion med sina jämlikar. Vem det än var – skivbolagsboss eller Pimp C:s ande – så har vi hen att tacka, för efter rykten och spekulationer är äntligen Drake och Futures album What A Time To Be Alive här.

Även fast raps utveckling bara verkar gå snabbare för åren vore det kanske ändå lite högmodigt att kalla Drake och Future för en kontemporär installation av Jay-Z och Kanye West. Dock har vi väl inte sett ett samarbete likt detta, där två rappare mer eller mindre etablerade som kulturella ikoner går samman, sen Watch The Throne – och nej jag tänker inte ursäkta ikonförklaringen. 
 
Men är det, precis som Drakes senaste album, bara ett urval av låtar mer lämpliga för ett mixtape eller ett faktiskt projekt av värde? Ja, till skillnad från If You're Reading This It's Too Late – vars irriterande långa namn inte behöver känna sig ensamt längre – har vi här faktiskt elva kompletta låtar med färdigskrivna verser och hela refränger.
 
Resultatet av denna dynamiska duos turnétid tillsammans blir en koncis helhet dränkt i Metro Boomins produktioner, Futures autotune-filtrerade sång och Drakes påtagliga kärlek för Atlanta-rap. Huruvida någon skulle vara bättre än den andra behöver vi kanske inte spekulera i, men för sakens skull kan jag säga att albumet är mer av en Dirty Sprite 2 feat. Drake än något annat.
 
 
Om streamen dör betyder det att Future och Drakes team verkligen vill att ni köper albumet. 
 
Efter ett år av listettor och imponerande försäljningssiffror fortsätter alltså de två rapparna att toppa tidigare framgångar. Vilken tid att leva, inte sant, när Drake för andra gången i år – med största sannolikhet – har en albumetta tack vare en Atlanta-rappare. Lyd nu Diamonds & Dancings rekommendationer och lätta på övre klädesplagg, investera i lite alkoholhaltiga drycker och tillåt din kropp omfamnas av sporadiska DJ Esco-rörelser – ett samarbete av denna rang måste firas även fast det endast är måndag. Eller plocka bara fram penna och block ifall du vill analysera alla möjliga dissar riktade mot Meek Mill, det är upp till dig hur du vill tillbringa din dag med Freebandz och OVO.
 
Läs mer

Lyssna: Svenska producenten CVRL debuterar med ravemusik för internets dansgolv

Svante Allmungs 08:00 20 Aug 2015

Ingen har väl gått miste om att vi lever under det svenska musikundret? Medan vi chockeras av svenska producenters förmåga att producera hitsingel efter hitsingel, vill jag fortfarande mena på att den mest framåtsträvande falangen av svenskt musikskapande befinner sig gömd bland Soundclouds flöde.

En av de som når framgångar i det tysta är CVRL från Dalarna, vars sydstatstrolska symbios mellan häxhouse och egensinnig trap  har byggt upp ett momentum som når sitt klimax med debutalbumet Melatodin.

Producentens känsla för melodier och kraftfullt strukturerade låtar är här påtaglig när han under nio spår berör samtliga känslomässiga lager, genom dimtäta atmosfärer och storslaget surrealistiska vyer. Medan låtar likt öppnaren Slow Dive och Rodljus förtrollar med hjärteskärande synthar och hypnotiserande röstsamplingar, dundrar till exempel Trespassing förbi på en postapokalyptisk motorväg med vrålande basgångar och mordlystna trummor.

Här gästar även en rad talangfulla namn, där bland vännen SLVRFNG och London-kollegan Kareful, vars personliga attribut  är en viktig del av detta något svårdefinierade album. För det är ett album som balanserar mellan nedstämmande och uppflyftande ljudbilder i ett löpande tempo. Men var hör ljudbilderna hemma? På ett klubbdansgolv? Framför en festivalscen? Eller bland träden på ett skogsrave?

Spelar svaret på frågan någon roll i slutändan? Denna musik har vuxit fram genom internet, så kanske är det just det dansgolvet den är bäst lämpad för. Det och soundtracket till ett postapokalyptiskt ravedrama, för jag anser verkligen att CVRL:s röst borde finnas bevarad efter bombernas fall.             

Läs mer

Codeine och kravaller med Future

Svante Allmungs 14:35 24 Jul 2015

Efter ett flertal mixtapes och två studioalbum har Atlantas stolthet Future etablerat sig som ett av hiphopens hetaste namn.

Medan tidigare album har sålt dåligt dubblerar nu vår tids Hendrix antalet sålda skivor. Dirty Sprite 2 har sålt i 140 000 ex på en vecka, vilket ger honom sin första Billboard-etta någonsin. Följarskaran som har tagit namnet #FutureHive växer snabbt. Resan som började för över 5 år sen med det första mixtapet 1000 är på väg bortom molnen.

Nu är inte försäljningssiffror – i en tid då piratkopiering och streamingtjänster härskar – kanske den indikator för popularitet som det än gång var. I en åter blomstrande mixtapekultur kan de ibland nästan bortses ifrån. Atlantas gudfader Gucci Mane har släppt hela 24 projekt sedan han hamnade i fängelse och nu ropar fler än någonsin "Free Gucci". Future själv har använt en liknande marknadsföringsstrategi, om än något nedtonad. Sedan Halloween förra året ge sina fans Monster, Beast Mode och 56 Nights utan att ta en krona för dem – utdelningen är helt uppenbar.

Titelspåret från 56 Nights.

Men anledningen till att det startas kravaller i köerna till Futures konserter är inte så simpel, istället måste vi se till karaktären Future själv för att förstå varför han är den populäraste rapparen just nu. Hans autotune-filtrerade refränger är lika givna som fängslande komponenter. Och så pendlar han mellan hits om neonet i Magic City (strippklubben som är polaren DJ Escos hemvist och Atlantas klubbhjärta), knarkladdade ballader och eld-emoji-historier om kriminaliteten i stadens sjätte zon. Det kan liknas vid en jongleringsakt med motorsågar, en akt han hanterar utan att darra. Lägg där till den påtagliga karisman och alla anekdoter om hur han har köpt hus åt sina barns tre mammor så har du en fascinerande persona. Så pass fascinerande att Dirty Sprite 2 nu tycks ljuda från alla korridorer i det komplex som är rapvärlden. Till och med Nas gav en co-sign.

Ser vi till själva musiken har den vuxit sig till en perfekt kapsel för de känslor livet i ett crackhus kan ge upphov till. Med det sagt uppskattar jag de tidigare kommersiella försöken. Den galaxomvälvande debuten Pluto etablerade Future som genrens rymdfarare med singlarna Tony MontanaSame Damn Time och Turn on the Lights. Förra årets Honest var måhända en ojämn historia, dock kunde ingen låt ge upphov till lika spastiska dansrörelser hos mig den sommaren som Move Dat Dope. Och Blood, Sweat, Tears berörande arenaallsång är rapparens kanske mest känslosamma – tårarna är aldrig långt borta under den sången.

Musikvideon till Blow a Bag, första singeln från Dirty Sprite 2.

Dock var Future hungrigare än någonsin tidigare efter sitt andra album. Som en härrörande från Atlantas Dungeon Family var han redo att sätta eld på rapvärlden på äkta Game of Thrones-manér. I nyligen gjorda intervjuer hävdar han att musiken nu, mer än tidigare, speglar det han vill åstakomma. Kanske är det just därför Futures senaste projekt är en uppföljare till det hyllade mixtapet Dirty Sprite. Han är tillbaka i den toppform han var i när skivbolagen greppade efter honom. Nu greppar även resten av världen efter honom, något som säkerligen har att göra med återkomsten till mixtapes.

Tillsammans med trogna producenter som Zaytoven och den yngre förmågan Metro Boomin har Future nått den mångfacetterade och ständigt medryckande ljudbild som genomsyrar hans musik. Dirty Sprite 2 är dock en prestation som främst den sistnämnda av beatmakarna kan ta till sig: Metro Boomin har rört sina fingrar längst pianotangenterna och trummaskinerna på hela 11 av 18 spår.

En del skulle kanske anse att instrumentaler bestående av klassiska traptrummor, synthslingor och atmosfäriska pads kan bli monotont över ett album på 40 minuter. Dock gör Futures energi och kapacitet för sångstrukturer det omöjligt att inte försvinna i denna oas av lean (även känt som sizzurp och just dirty sprite) – den kontroversiella lila drycken innehållandes ämnen som återfinns i viss hostmedicin.


Future — en trendsättare av evangeliska proportioner.

Tempot på hi-hatsen är likt alltid med Metro här genomgående högt. Och Futures attityd är flagrant likt ett mellanfinger framför en strålkastare på låtar som Slavemaster (vars refräng skulle kunna vara det enda att tysta de vita i publiken på rapparens konserter) och Stick Talk (som är en livsfara i varje bilhögtalare). Men det är kvalitén att kunna anamma det mer släpande, lean-injicerade flowet på kapitalistporrlåten Rich $ex och känslosamma Kno The Meaning – där tiden då DJ Esco under 56 dagar satt fängslad i Dubai med en hårddisk innehållande två år av material skildras – som blir Futures sanna trumfkort. Att göra en så kallad banger är alltid möjligt med rätt talanger vid pedalerna, men att utan ansträngning gå från historier om glödande pistoler till brinnande luster i sänghalmen kan göra dig till något utöver det vanliga.

I slutändan ska ett rapalbum vara en bekymmersfri flykt från vardagen, där en rappares genuinitet och smärtfria övergångar mellan låtar håller dina händer vid ratten. Future är kanske galen när det kommer till codeine, men hans förmåga att manövrera bland vägfilerna går knappast att ifrågasätta. Fansen känner till detta och därför är det inte en resa han gör ensam. Istället gör han det tillsammans med en ständigt växande karavan. Ett följe där bränt gummi färgar vägarna lila och rökmolnen hotar naturen. Det om något låter som en eskapad med kapacitet att lyfta mot skyn, med siktet mot stjärnorna – och om det är någon som kan ta en till Pluto och tillbaka så är det den tidigare kända astronauten Future. Häng på, du förtjänar det.

Läs mer

Lyssna på rapparen London O'Connors debutalbum O∆ — en uppgörelse med indiemusik

Svante Allmungs 08:01 24 Jun 2015

Om du — precis som jag — stundtals försöker förtränga ungdomsåren av utköpt fulöl, svartvit-randiga tröjor och det vida utbudet av indiemusik borde termen "indierap" väcka anstöt. Vare sig jag avskydde den tidens indie så pass mycket, eller bara allt omkring det, blev onekligen dess artister måltavlor för mina spydiga och tonårsladdade kommentarer. 16-åringen inom mig borde därav vända ryggen till vid första anblick av rapparen London O'Connors konstnärliga uppsåt, dock finner jag inget annat än fascination för denna brittiska artists bloggbetitlade indierap.

Men för att snabbt återvända till det förflutna, det går inte att undanfly faktumet att jag alltid var svag för Julian Casablancas — från allas indiedarlings The Strokes — soloprojekt Phrazes for the Youth, vars retrofuturistiska synthmelodier ledde till att jag slet sönder min t-shirt framför min dåtida crush medan Casablancas uppträdde något förfriskad på en soldränkt festivalscen för flera år sen. Maskulina manifestationer av den sorten har jag aldrig varit byggd för, men jag kan ändå se tillbaka på det tillfället av befriad självkontroll med vurmande känslor när jag hör Londons nya album O∆ — där de surrande retrofuturistiska syntharna från de expansiva åren gör en lågmäld återkomst till mitt liv.

Med ett flow rullandes längst trottoarerna och en röst darrandes likt fuktiga läppar mot varandra tar London oss med på resan nerför sin gata genom ett album byggt kring den svävande längtan, suktandet, efter att lämna den sömniga förortens trygga omfång. Narrativet följer en dag i denna vardag av andnöd där rapparen bland annat stirrar oskuldsfullt ut genom fönstret, finner någon att förälska sig i och får i slutändan hjärtat krossat med naiviteten — helt enkelt ditt stereotypiska indiekoncept. Dock blir det enklare att förälska sig i en återkommande historia inbäddad i ett sceneri av färggranna ljudbilder och berättat genom Londons impulsiva pendlande mellan självgoda rapverser och fragilt sjungna refränger, som upphöjer känslan av anspråkslöshet till något genuint.

Som sagt, klassiska sagor om romanser lagda i en småstadsdoftande bubbla av själlöshet finns det hundratals av. Samtidigt krävs inte mer än en liten spricka för att något fantastiskt ska kunna sippra ut, vilket är precis vad London O'Connor — jämnårig med mig — har gjort efter de åren då "vara indie" var allt för vissa. Ensliga promenadstråk ges här liv, cigaretter brinner till filtret efter frenetiskt munblossande och en överhängande känsla av juli-strapatser fyller tio spår med den ständigt relaterbara London vid sin loggbok.

Är det en längtan efter ett soundtrack till den än så länge molniga sommar som gör mig något partisk? Av de stutsande ackorden kan jag nämligen känna medvinden i ryggen på road trip anthemen Steal och hur dragkraft sliter i hjärtat på kärleksuppgörelsen GUTS — och bara där har vi två känslor synonyma med den rådande årstiden. 

Oddsen talade emot men ändå lyckades denna kärlekshistoria fängsla mig, och ett ledmotiv för kommande månader är nog funnet. Kanske hatade jag aldrig indiemusik så pass mycket från första början, måhända att det endast var något jag försökte intala mig själv — ni vet det där med att finna sin identitet är aldrig enkelt, tur att London i alla fall hade en stjärnlogg för sina eskapader.

        

Läs mer

Purple från WEDIDIT har släppt måstelyssning i form av hans mörka debutalbum

Svante Allmungs 15:27 10 Jun 2015

Musikkollektivet och skivbolaget WEDIDIT med Shlohmo i dess front har blivit synonymt med mörkt estetiska verk, vilket blir uppenbart med sångaren tillika producenten Purples debutalbum. Efter att ha gjort en storslagen men samtidigt lågmäld entré i musikvärlden för två år sen med ep:n Salvation släpper denna portugisiska — och nu mer Berlin-baserade — artist nu loss alla de mörka krafter han besitter.

Känslan av elektroniskt coldwave-vemod i rnb-rytmer hänger över de elva spår Silence & Remorse består av, medan Purples ständigt transformerande röst ekar längst med kulisserna och fyller den mörklagda scen han har byggt upp för sig själv. Med precisa produktioner där varenda lilla slagverk spelar en stor roll dansar vida basdränkta synthar, ljudande horn och uppgivna pianomelodier tillsammans likt självmordsbenägna vampyr inväntandes solnedgången. För vare sig låten Lost Boys är en referens till Joel Schumachers tonåriga gothdrama så tycks Purple vara mer eller mindre förlorad bland den övergivenheten och hat en ensam natt kan väcka hos en — och det är säkert där han har funnit fundamentet till vad som är en fantastiskt känslomässig konstruktion.

Läs mer

Stream: Spooky Black och Bobby Raps är deppiga över fantastiska beats på sin nya ep

Svante Allmungs 19:06 2 Jun 2015

Download Corbin's New <i>Couch Potato</i> EP With Bobby Raps

När det kommer till att producera internationellt hyllad musik från sitt sovrum är Minnesota-artisterna Bobby Raps och Corbin några av de främsta, men vad annat kan en egentligen förvänta sig av två medlemmar från DJ Khaleds favoritgrupp thestand4rd — vars medlemsskara även består av producenten Psymun och Kanye West-protégen Allan Kingdom.

Sedan Corbin gjorde succé — som Jodecis emo-coverband — under namnet Spooky Black för mer än ett år sedan har det varit framgångar efter framgångar. Frågan är ifall nya ep:n Couch Potato med Bobby Raps kan upprätthålla det imponerande flödet av denna bittra avant garde rap och rnb? 

Visst till ytan osar kanske detta nya projekt av pubertala pojksträck. Ett omslag med de två artisterna poserande i alldeles för illasittande solglasögon, inlindade i täcken liggandes över varandra på en soffa. En video där de två artisterna famlar i ett mörkt rum, ena i bar överkropp dreglandes över sig själv. Dock är detta endast ytan, för under allt det lekfulla bubblar ett dödlig äventyr i form av melankoli, hjärtekross och utanförskap — ackompanjerat av svävande trap och vemodig men dansant rnb. Den rätta sinnesstämning finner vi i Corbins sång — en balansgång med ett sammanbrott — och Bobbys fascinerande pendlande mellan screamotrap och popigt Drake-esquea falsetter. Kemin mellan de båda är påtaglig, nästintill påträngande effektiv i sin uppgivenhet.

           

Läs mer

Vemod, synthar och trap — 3 Soundcloud-albums du behöver höra nu!

Svante Allmungs 16:48 12 May 2015

Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi - PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

 

~

 

  Bild via Flux Magazine.   

Falls - Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

 

~

 

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) - All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.

Läs mer

Lyssna: På debutalbumet musiksätter 1987 en tidslös kärlekshistoria ovan molnen

Svante Allmungs 18:45 29 Apr 2015

Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Läs mer

Hör när Saturday, Monday räddar oss från undergången med ep:n Late

Svante Allmungs 16:50 25 Mar 2015

Bild via The Line of Best Fit.    

Senast vi hörde hans produktioner spirade den musikaliska romansen med Julia Spada i form av duon Breakup — nu tycks dock den briljant konstellationen ha tagit paus vilket inte skadar för vi finner då Ludvig Parment återigen under pseudonymen Saturday, Monday. Tillsammans med Despotz — en uppstickare att hålla koll på bland de skandinaviska skivbolagen — släpper han nu en ep vid namnet Late. Sen en månad tillbaka har flera delar av detta projekt luckrats upp och med låten Don't Say It kan vi nu ta del av den elektroniska uppvisning i dess helhet.

Här beblandar sig vemod med pop-eufori när pianon möter frenetiska synthar på ett excentriskt vis distinkt för Parments musik. För vare sig det handlar om bubblande basslingor som tagna från 80-talet eller marcherande och triumfartade melodier så blir deras samexistens över dessa tre spår medryckande. På Brolin-assisterade Marble Coast blir musiken lekfull likt barndomens glaskulor titeln kanske syftar på, medan Newtimers och Ji Nilsson fungerar som graviditet när titelspåret pendlar mellan balladmässig liv och död — i all dess positiva benämning.

Som mest unik är dock Saturday, Monday ensam med keyboarden på redan nämnda Don't Say It. En sprudlande visselmelodi blir till egensinnig disco filtrerad genom kaotiskt sprackande atmosfär. Addera lite reverb och helt plötsligt har vi en filmisk särart perfekt för en skakig dokumentering av kanske den sista festen före Jordens undergång. Vilka som sedan skulle kunna ta del av detta found footage vågar jag inte spekulera i. Dock kan vi i alla fall ta del av ep:n i sin helhet nedan, vilket förmodligen kommer göra sitt bästa för att bromsa in vår personliga ände.

Läs mer

Förlorad i populärkulturen

Svante Allmungs är 90-talist med en bakgrund som eskapist och orienterare.

På den här bloggen kommer han få utlopp för sin fanatiska konsumtion av populärkultur. Från rap till 80-talsdoftande synthpop. Från amerikansk prat-tv till Reddits mest bisarraste fanteorier.

Ingen kultur är för ful, på jakten efter dess hjärta. En resa med passion, avsky och humor.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla