Rapmusik har stått för en del rejäla utsvängningar under de senaste åren, från den dagen att Lil B var based tycks inget ha varit detsamma. Nu ser vi rappare som svenska Yung Lean turnéra igenom USA och hänga med Justin Bieber medan han sprider sitt nedstämda gospel. Gemensamt för Based God och Sad Boys de facto är att de båda har stått på ett minst sagt stabilt fundament byggt av producenter. Bakom några av Lil Bs mest omtalade låtar stod till exempel Clams Casino som även skulle ge A$AP Rocky ett enormt lyft med sina molnbaserade beats. Kring Yung Lean finns ett helt gäng av beatmakare från Stockholm men även utanför vårat lands gränser har han funnit talanger, en av dem är Suicideyear som nu släpper debutalbumet Remembrance.

Baton Rouge-producenten har de senaste åren cirkulerat kring vad som kan liknas med en underground-scen uppbyggd på internet. Genom samarbeten med rappare som postpunk-konnässören Antwon och evangeliska hymner till remixer på större namn som Future har hans momentum vuxit för varje uppladdning på Soundcloud. Det har varit en resa på några förföriska år då Suicideyear verkar ha förberett sina lyssnare för något större och nu med sitt nya album verkar vi äntligen ha nått destinationen.

Ljudbilden tycks vara klarare än någonsin medan jag tar mig igenom bilderna i Pitchforks mediaspelare. Vyer från Louisana till Florida, gifs skildrande sömniga kvarter, nedsläckta rum och kalla nätter - allt detta känns som en resa genom den unge James Prudhommes tankar under skapelseprocessen av dessa låtar. Även ifall han inte är den mest tekniskt slipade av denna nya generation producenter så verkar Prudhomme ha ytterst nära till ett känslomässigt gap redo att förtära omvärlden. Resultatet är hopp och förtvivlan kompat av igenkännbara trummor med medryckande nostalgiska synthmönster från ett 16 pixlat universum. Remembrance tycks härstämma i en plats där ungdomlig melankoli möter eufori - en samlevnad värd att förälska sig i.

Var denna fäbless för tunga snares och trippande SNES-esque synthar kommer ifrån är inte svårt att föreställa sig. Jag skulle inte förvånas ifall det var i pojkrummet, med en spelkontroll i handen och den brusande bilden av Zelda framför ögonen medan ljudet av Master P - hemstadens mest kända rappare - ekade utanför fönstret som framgångsreceptet skänktes till Suicideyear likt en gudagåva. Sista komponenten var förmodligen en skiva av Slowdive och nu några år senare har vi den fantastiska låtsamling ni kan ta del av här.