Jag vet inte vad ni har för relation till TLC, men för mig har de varit otroligt viktiga både musikaliskt och personligt. Jag lyssnade på Crazysexycool genom hela högstadiet (några år efter albumet släpptes) och kan fortfarande varenda text utantill. Jag ville ha T-boz frisyr men pallade inte färga en mörk utväxt vilket väl var tur för shit vilken dålig idé. Så längesedan att Loreal inte hade speciella hombreborstar till salu på Hemköp och jag gick på disco i pappas chinos och en lånad Nike-sportbehå (minus tuttar). Aja, alltså jag tycker fortfarande att Crazysexycool är ett nästan perfekt album det är bara "Case of the fake people" som jag aldrig gillat alls. Annars, så sexigt, coolt och hittigt (allt jag gillar).
Så för en vecka sedan premiärvisade VH1 filmen Crazysexycool, som alltså inte är en dokumentär utan en spelfilm och biopic som spelats in med Chilli och T-boz hjälp. Lil Mama spelar Left Eye. Jag vet! Jag var så peppad och skeptisk på samma gång. Den här sortens filmer har en tendens att bli så otroligt fåniga men Crazysexycool höll sig liksom på rätt sida hela tiden. Filmen börjar när TLC bildas under tidigt 90-tal och berättar sedan deras historia som grupp väldigt komprimerat fram till det att Left Eye omkommer 2002.
Det med högst skandalvärde i filmen är nog storyn om hur de blir lurade på alla sina inkomster av sina managers, främst Pebbles, och hur de tågar in tillsammans på Clive Davis kontor och hotar honom samtidigt som de plockar ner alla grammys och guldskivor som hänger på kontoret. Haha, alltså jag älskar den biten!!! Fuck you Clive. Egentligen framkommer inte mycket nytt för de som älskar och kan TLC sedan innnan, men det kan vara lätt att glömma att TLC är den näst största girlgroupen ever, efter Spice Girls. Och en annan chockerande sak: jag satte faktiskt lite i halsen när det slog mig hur mycket kläder dom hade på sig när första albumet släpptes 1992 och de alla var runt 20. Allts¨jag märkte verkligen hur min blick har vant sig vid att kvinnor är nakna i musikvideos 2013 meeen det är ett sidospår!
Hursom, jag tycker att det här var en undehållande och charmigt subjektiv berättelse om TLC och dessutom en film om vänskap. Om du älskar musikhistoria, pop och rnb och musikfilm borde du se denna asap. Du kommer att gråta.
