Bloggen pallade inte det supertunga bildmaterialet jag laddade upp från New York. Bilderna hamnade på snedden och jag ville inte tappa min swagger genom att vrida mobilen 90° och använda den som en "riktig" kamera. Det får bockstensmannen att verka modern och ser asfånigt ut. Långsökt liknelse, jag vet. Men så ser det sjukt omodernt ut att iPhone-vrida 90° också. Det är knappast mitt fel. Därför avstod jag från att uppdatera live and direct. Hursom. Nu är jag tillbaka och ger er stora blogginlägget om New York City. Välkomna till del ett!
Jag har redan redogjort för min lätt paniska inställning till resor and all things resande och det sista jag tänkte söndagen den 13:e maj var att jag bara skulle slumra i fyrtiomfem minuter innan jag återigen skulle sätta mig och färdigställa Nöjesguiden #5. Klockan var då 22:45. Klockan 04:00 skulle taxin ta oss från Prinsgatan till Landvetter. Jag slumrade till 04:10. Ett perfekt sätt att starta dagen. Jag lyckas med hjälp av magi att sitta i den väntande taxibilen prick 04:15. Under dessa fem minuter hinner jag duscha, borsta tänderna, glömma att ta med mig bagage, komma på att jag glömt ta med bagage och kyssa min flickvän adjö.
Att sova i fem timmar visar sig snabbt vara det dummaste jag någonsin gjort. En efter en knoppar mitt resesällskap av och jag inser att jag inte kan förhala det uppenbara mycket längre. Jag börjar skriva och dricker gratisvin ur pyttesmåflaskor. Flygvärdinnan som ser ut att heta Dolores dyker upp titt som tätt undrar om allt är till belåtenhet. Jag nickar och ber henne att »keep 'em coming bara«. Produktiviteten är på topp när jag ser att en kvinna på raden framför tittar på en av filmerna om ringen. Jag ljuger för Dolores och säger att jag är färdigjobbad, men att hon ändå kan »keepa dem coming« eftersom jag gärna tar mig ett glas till en god rulle. Hon ler, klappar mig på huvudet och serverar mig ytterligare en pava Fox Grove.
Väl på Newark ljuger jag om mig själv och meddelar att jag bara är på besök. Jag ämnar inte ta med mig några intryck hem eller berätta för någon om vad jag sett och upplevt.
Ganska snabbt inser jag att alla motiv jag hittar är förevigade cirkus en miljard gånger tidigare. Men det spelar liksom ingen roll. Jag är ju här och det är jag som håller i kameran (en riktig kamera som inte behöver vinklas 90° åt sidan för att påvisa att telefonen nu opereras i kameramode). Caprice är för övrigt min absoluta favoritbil. Just den här är väldigt FET 6244.
Den lille monumentfotografen rider igen. Efter ett par dagar inser jag att jag missar för mycket så jag börjar skjuta från höften och struntar i slutprodukten. Damn I'm good.
En tråkig sak, om man inte har för avsikt att äta sig riktigt stor och tjock, är att man inte hinner äta på alla ställen man skulle vilja. Här är Katz's Delicatessen. Klassisk deli. Men eftersom jag redan hade satt i mig en fet fruksot kände jag att mina kolesterolnivåer slagit över på rött. Så jag passade på den. Synd.
Highline Park imponerade inte avsevärt på mig. Kanske hade det att göra med att jag var i Margarita mode. Kolla in holkarna nedan. Skev skit. Jag tjyvlyssnade lite på en dam som snackade om dem. Hon sa att hon gillade dem väldigt mycket. Jag är villig att hålla med henne.
Efter Highline Park bestämde vi oss för drinkar. Det var trots allt tisdag och klockan nästan lunch. Länsman noterar att trubbel är på ingång. Han flippar upp blocket och gör sig redo ingripa.
