Nu ska jag berätta en sak. Man älskar sitt barn, det gör man. Men man älskar fan i mej inte samma prylar som avkomman sin. I dag bet jag ihop och gick till Eriksdalsbadet med Hanna, Juni och Annie och asså... Jag gillar liksom inte barn i flock överlag. Det är inget nytt, men det blev så bekräftat i dag. Sju tusen VANSINNIGA barn (inklusive mitt eget) skrek i olika oklara oktaver konstant, och detta i en pool-lokal med en helt fantastisk akustik, som gjord för att få mitt huvud att sprängas. Höll ut i 45 minuter. Hanna, 27 år, om du läser det här: detta är det största beviset på hur mycket jag älskar dig. Att jag gång på gång på gång återvänder dit. Och även detta: du vet hur jag jazzar omkring helt utan kläder där i allmänna duschen och bastun och omklädningsrummet, JAG HATAR DET MED, jag är inte byggd för offentlig nakenhet, det gör jag enkom för att du ska få en chillad inställning till att allt är okej, kroppen ska man aldrig skämmas för och kolla hur olika vi alla ser ut och hur fina vi är på våra egna vis och yada yada. Men nu när du har blivit 27 så kan jag erkänna: jag är sällan mer obekväm än just där och då. Och jag vet att jag sa förut att det är okej att yoga loss och sitta lotus med könet vidöppet spritt språngande naken i bastun, som hon tanten vi pratade om efter förrförra gången, men ASSÅ DET ÄR FAN INTE OKEJ ATT VÄDRA SEJ SÅ DÄR BLAND FOLK. Min inre blyga viol skrumpnar och dör.
Herregud vilken dag. Nu måste jag ligga raklång och stirra i en timma.
Haha, fast hon sa detta roliga, när jag hade tröttnat på att leka monster och Junis läppar var isblå av köld och Annie började se lagom uttråkad ut, Hanna ba: "Jag vet! Vi kan dra lite olika roliga skämt?!". Älskar den där ungen. *lite olika roliga skämt*
