Emma lade upp den här videon på Facebook igår och jag - för att använda ett riktigt arbetat uttryck - SKREK RAKT UT. Hjärtat orkade knappt! Så grymt att just Emma är Hannas bonusmamma då jag aldrig skulle kommit på tanken på något så här avancerat (till mitt försvar är hon kamerageniet i den här familjekonstellationen).

Förra veckan, när Hanna var hos mej, så frågade Hanna om vi inte kunde göra en "instruktionsvideo med hennes Minecraft-grejer och lägga upp på YouTube". Det är det hon gör allra helst nu, Netflix och TocaBoca har fått step aside för Minecraft och YouTube. Jag tänker att vi ska försöka mecka ihop en sån i helgen, vet inte hur en gör rent tekniskt bara. Hon ska liksom tala över det hon på bildskärmen? Får googla.

Nu ska jag göra slutfasen av min rotfyllning, hej och hå! Huu.

Och hörrni, om ni kan (och jag tänker att de flesta av oss kan det ändå), skänk pengar till hjälporganisationer. Det är i mångt och mycket en vidrig värld där ute och jag har svårt att se att den kommer bli rimlig snart igen. Så hjälp med det du kan?

För några kvällar sen sa jag så här till Ante: jag har inte varit sjuk sen jag blev på smällen, haha, är inte det konstigt? osv. Självklart hörde en högre makt mej, en makt som hatar mej, och ba SPLATT!!! dränkte hen mej i bakterier och alltså I am telling you: magsjuka/influensa är ingen lek. Har varit helt däckad i ett dygn, inte lämnat sängen.

När Hanna och Ante kom hem från skolan igår så smög hon in till mej i sovrummet och gav mej den här och vet ni, JAG TJÖT AV SKRATT OCH KÄRLEK, rakt ut ba. Tjöt. Trots 40 i feber. <3

Idag har jag typ bara 39 i feber. Mår som en kung.

Idag fyller mitt barn sju år. Sjuuuu år. SJU ÅR. Det är så oerhört kort och långt på samma gång. På många sätt känns livet innan henne overkligt, på många sätt känns det som alldeles nyss. Allting är relativt.

Det jag känner inför henne. Jag har aldrig känt en sådan stark kärlek till någon eller något i hela mitt liv.

Hörrni, ni som har barn. Eller småsyskon och minns detta. Den här veckan har jag och Hanna bråkat så att det inte är klokt. Halva tiden precis som vanligt - dvs smart, lyssnar, rolig, hänsynsfull - och sedan blir hon som förbytt. Som en skitliten tonåring. Hon kan lacka mitt i ett samtal, ställa sej upp, lämna rummet och drämma igen sin dörr och bara gallskrika rätt ut. Detta skedde t ex i morse när hon frågade om vilken bokstav ordet beige började på. Jag ba "b"? Det var tydligen fel svar, BANG!!! smällde dörren. ORDET BEIGE!! SÅ HIMLA ORIMLIG REAKTION! Det gick så långt i morse att jag föll ihop som ett korthus och grinade - så att hon såg - och jag kände mej som en så djävulskt opedagogisk förälder.

Jag har inte googlat detta, men jag tänker att det är nåt slags åldersbetingat. Hon börjar bli stor, ska bli egen person, bort från mej, VILKET I SEJ ÄR EN JÄVLA SMÄRTA FÖR EN SÅN SOM JAG. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska göra. För att nå fram.

Gud jag grinade så mycket efter att jag lämnat henne på skolan idag. Vi ska ha ett slags familjeråd med alla inblandade asap. Men då är jag rädd att hon ska känna sej ganged up upon. Beror väl på hur det läggs fram iofs. GE MEJ EN MANUAL TACK. Men jag vet inte. Bara att vi tillsammans återigen fastställer vad som är viktigt. Respekten, tilliten, att man är rädda om varann och ej gör varann ledsna med flit. Att jag fucking bestämmer och det är bara att hålla truten och lyda och gärna tindra med ögonen också.

:(

Haha, asså var så JÄVLA nära att ryta "du, nu är det du som gör det här annars får du inga julklappar!!!!!!". Men höll mej. Vill så himla gärna inte bli en som hotar med grejer för att få respons. *tidsklipp*

KAN inte sluta nojja över att Hanna ska ha sin första skolkompis över idag? Frågade henne igår, hur upplägget brukar vara, om det brukar förekomma aktiviteter av det i förväg planerade slaget. "Ska jag köpa hem play-doh?" tror jag var mitt actual citat.

Jag har starka minnen från min egen barndom att det alltid kom som en chock detta med kompisars hem och hur de luktade. Man kunde ju bara den egna hemma-lukten, kanske nån farmor och fem till typ. Hos vissa kompisar var det en mysig lukt, annorlunda men välkomnande, hemtrevlig. Andra hem hade en direkt obehaglig doft, och man visste aldrig innan hur det skulle falla ut.

LUKTAR DET WEIRD HÄR HEMMA?!

Och igår sa min mun till ungens pappa: är hen allergisk mot korv och makaroner?

Äsch. Trycker ner dem framför Netflix och ger dem lite chips.

UPPDATERING:

Dom leker! Och skrattar! Med munnarna!

Ja, eller dotter då i mitt fall. När hon ställde sej bakom båset och öppnade med Garbo, Astrid & Taube så kom det tårar. Älskar ihjäl denna lilla perfekta korvunge. Sen så, ärligt talat, tyckte jag hennes set var lite väl 2011, Midnight city med M83 t ex, men ändå - det var ju hennes första gång. Låter det passera.

Imorrn är min unge DJ på Louie Louie! Hon och Kalle premiärspelar då det äntligen blivit dags för BRUNCH på mitt favoritfik! Värt en omväg. Lovar.

Jag ba: åh ska du spela Håkan då? Hon ba: eh NEJ. Jag: umm, okej, vad ska du spela då? Hon: Veronica kanske.... äsch, du kommer ändå inte ha hört.

...

Inom några år kommer jag visa bilder och urklipp för henne och slita mitt hår i förtvivlan och ba: men kolla då, KOLLA! Ser du??!! Jag brukade faktiskt vara COOL!!

Framtiden är här - man kan nu välja bakgrund till sin unges skolfotobilder! Älskar att man kan välja purgatoriska helvetesflammor!

Men Hanna ba "neeeeeh, jag vill ha regnbågen". Va fan. :(

Vi var på Liseberg (bl a) förra veckan. Jag, Ante och Hanna. Hanna har alltid varit väldigt noga med vad som är rätt och vad som är fel, och här har vi ett tydligt exempel. I kön till Flumeride stod det klart och tydligt vad som gällde, inga kepor, inga kameror och telefoner framme etc under färdens gång. Så klämde vi ner oss i en sån där stock, Hanna längst fram i knät på Ante, jag där bak. Och alltså det är ju himla lulligt och stillsamt att åka Flumeride, åtminstone fram tills de två stupen mot slutet - så jag tog fram mobilen för att föreviga detta ljuva ögonblick i livet. Först ser hon inte riktigt vad jag gör... Sen ba: SÅ JÄVLA SUR! Förebråendet i blicken på bilden uppe till höger är obetalbart. Sen började hon rya och skälla. Haha. ÅH.

Väcktes klockan halv två i natt av Hanna som kom in i mitt sovrum och ba: mamma mamma, vad betyder röv?. Slut på story. Ett snippet ur mitt liv bara.

Mitt lilla geni.