Hörrni, ni som har barn. Eller småsyskon och minns detta. Den här veckan har jag och Hanna bråkat så att det inte är klokt. Halva tiden precis som vanligt - dvs smart, lyssnar, rolig, hänsynsfull - och sedan blir hon som förbytt. Som en skitliten tonåring. Hon kan lacka mitt i ett samtal, ställa sej upp, lämna rummet och drämma igen sin dörr och bara gallskrika rätt ut. Detta skedde t ex i morse när hon frågade om vilken bokstav ordet beige började på. Jag ba "b"? Det var tydligen fel svar, BANG!!! smällde dörren. ORDET BEIGE!! SÅ HIMLA ORIMLIG REAKTION! Det gick så långt i morse att jag föll ihop som ett korthus och grinade - så att hon såg - och jag kände mej som en så djävulskt opedagogisk förälder.
Jag har inte googlat detta, men jag tänker att det är nåt slags åldersbetingat. Hon börjar bli stor, ska bli egen person, bort från mej, VILKET I SEJ ÄR EN JÄVLA SMÄRTA FÖR EN SÅN SOM JAG. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska göra. För att nå fram.
Gud jag grinade så mycket efter att jag lämnat henne på skolan idag. Vi ska ha ett slags familjeråd med alla inblandade asap. Men då är jag rädd att hon ska känna sej ganged up upon. Beror väl på hur det läggs fram iofs. GE MEJ EN MANUAL TACK. Men jag vet inte. Bara att vi tillsammans återigen fastställer vad som är viktigt. Respekten, tilliten, att man är rädda om varann och ej gör varann ledsna med flit. Att jag fucking bestämmer och det är bara att hålla truten och lyda och gärna tindra med ögonen också.
:(
Haha, asså var så JÄVLA nära att ryta "du, nu är det du som gör det här annars får du inga julklappar!!!!!!". Men höll mej. Vill så himla gärna inte bli en som hotar med grejer för att få respons. *tidsklipp*
