Kära dagbok, jag sprang alltså ett lopp med Nike i London förra veckan. Mitt i stan längs Themsen, förbi Big Ben och det. Först samlades vi på Somerset House, vilket precis hämtat sig från att hosta London Fashion Week veckan innan. Var nog snäppet mer funktionsmaterial där den här veckan men nu gissar jag ju bara.
Fem kilometer skulle en springa, och jag har inte sprungit mer än tre sen... Midnattsloppet (augusti, reds anm)? Men det var helt lugnt för det var inget vanligt lopp utan en lanseringsfest. Nu tänker ni säkert att jag menade att det först var lopp och sen var fest? Oh no, det visade sig när en hade börjat kuta en bit att loppet var själva festen. Yup. Typ varje kilometer eller så skulle en göra squats eller hoppa eller plocka upp en glowstick. Ja, jag sa glowstick, bildbevis kommer här:
Här ser ni en som har ett väldigt försiktigt glowstick-beteende, samt en (Hanna Friberg från Devote.se) som vet hur man piskar upp lite äkta laserfestsglädje. Bilden snodde jag från Hannas blogg på devote.se.
När vi var nästan klara sprang vi förbi lite bengaler (ok, det var en enda) in i en tunnel där två tjejer stod och beatboxade mittemot varandra. Som att va på klubb med alla lampor tända och träningskläder på. På upploppet insåg jag att 5 km tagit oss nästan 50 min vilket gjorde att jag fick nån knäpp och tänkte att jag i alla fall skulle komma först i det där långsamma loppet så jag spurtade i mål, men såklart var det nån annan brud som också kommit på detta samt var typ världsrekordhållare i spring för hon susade förbi mig. Men jag kom tvåa. På otroligt oklart mål, obs, det är inte ens säkert att det vi var först till (en terass med lite fikaplatser) ens var målet. Aja. Sen fick en öl. Det här är den bästa bilden som blev på mig och min Becks samt min glowstick som dom tydligen fick bända ur mina händer sen (släppte alltså mitt försiktiga och gick över till att lajva Return of the Jedi).
