Ibland påminner skotska The Unwinding Hours om Winhill/Losehill med sina dova melodier, och då är det förstås finstämt och utsökt. Men alldeles för ofta blir sångerna på duons andra album istället antingen mainstreambrittiskt inställsamma (tänk Coldplay) eller arenasiktande svulstiga (tänk U2). Ingetdera är attraktivt.
