AMANDA OOMS vet inte hur många filmer hon gjort. Kanske är det 24, eller så var det 26. Strunt samma. För att då inte tala om alla provfilmningar, dem har hon verkligen inte koll på. Hon har en i morgon igen, uppe i London. Men hon oroar sig inte. Räknar snarare med att det blir som vanligt. Business as usual. Att hon blir tvåa igen. Näst jävla bäst. - Ja, det är inte så kul att vinna silvermedaljen i olympiska spelen år efter år. Det är ingen som kommer ihåg det och man har jobbat lika hårt. Men idag är det söndag och det är Amanda Ooms favoritdag hemma i Brighton. Då går hon först på loppisen bakom stationen, sen ner längs Queen's Street, in på jazzklubben The Lift och hör på två låtar från bandet som spelar just den eftermiddagen, och sen vidare längs havet, förbi den övergivna och spöklika West Pier, där stararna byggt bo, och vidare bort till Hove, västra delen av Brighton och hennes lilla hus, ett klassiskt men enkelt upstairs/downstairs där Amanda Ooms bott de senaste tre åren. Tre rum och kök där nere, ateljé där uppe. I Brighton. Av alla ställen. När det finns Barcelona, Paris och New York. För att inte tala om London, en timmes resa norrut med pendeltåget. Men nu visar det sig att London snarare är skälet till att Amanda Ooms valt att bo i den stad där ABBA blev världsstjärnor 1974.
– Jag tycker om London, men staden gör sig bättre en timme bort. De här åren i slutet av England har gjort mig gott. Det var jobbigt i London 1997, det hade tagit slut med Blixa (Bargeld, musiker i Einstürzende Neubauten) precis och jag tänkte att nej fan, nu orkar jag inte hålla på och leta efter dessa dumma män - nu åker jag till havet och sätter mig, så får vi se vad som kommer till mig.
Hon har fortfarande ett rum hos en vän vid Holland Park. Men mest är hon här i Brighton. Åker upp en eller två gånger i veckan och provfilmar eller ställer ut konst eller bara tar några calvor på French House på Dean Street och träffar folk.
– Det räcker bra det. 12 miljoner pers är för mycket intryck, för många ögon att möta. Fantasin slutar fungera för mig, verkligheten är för full. Brighton antyds emellertid på inget sätt vara slutstationen - antingen blir det Berlin eller så blir det slätten i Skåne, inte så långt från pappa konstnären Cees i Södra Åby, där hon växte upp. I sitt sommarprogram för två år sedan sa Amanda Ooms att alla konstnärer förr eller senare återvänder till den plats där de kommer ifrån, eftersom det är där deras förståelse och seende härstammar från. - Jag tror på det. Där man växte upp kommer ens referenser och alfabet ifrån. Men nu är det så att jag råkar vara född med eld i baken så jag var tvungen att göra det här för att lära känna mig själv. En form av rastlöshet som jag måste trötta ut. Jag var tvungen att göra det här för att bli den jag skulle bli. Jag bara vet det. Därför har hon bott i Stockholm, Amsterdam, Berlin, Köpenhamn, London. Och däremellan, som hon säger, rymt till bland annat Spanien och New York. Hela förra sommaren bodde hon till exempel i Barcelona. Och konstnärinnan och väninnan Rebecca Horns kloster på Mallorca har också varit en tillflyktsort, när så krävts. Det är därför inte så konstigt att det finns en historia om Amanda Ooms som säger att om man visar upp ett foto av henne för bartendern i hotellbaren på Sunset Marquis i Los Angeles, och ber att få en likadan som hon, så får man en calvados. Rastlösheten må ha sitt pris, men den kan också föra det goda med sig att i vilken stor stad som helst av betydelse, där Amanda Ooms släpps ner, kan hon ordna eller låna en lägenhet att bo i. - Ja, det kan jag! För jag känner folk över hela jordklotet. Så har det blivit. Det är ju något som händer när man reser. Men Brighton har fått henne att lugna ner sig. Att stanna upp. Att göra vad hon kallar en djupdykning i sitt eget psyke. Hon har skrattat åt sig själv i boken Psychology of Romantic Love och omväxlande gråtit och andats ut i Motherless Daughters. I Brighton har hon fått den nödvändiga tiden att hinna ifatt sig själv. Och nu vill alltså Amanda Ooms bygga ett hus någonstans, ett hus hon alltid ska återvända till. Det är vad hon hoppas på. Men framför allt vill hon ha ett erkännande. Efter hur många filmer det nu är med hur många förstagångsregissörer som helst och efter ett otal varv runt jordklotet - jag vet inte hur många gånger hon använder sig av det ordet förresten; formuleringar som "jag är en liten ensamfågel som flyger runt jordklotet" - så är hon framme vid det man brukar kalla för ett vägskäl.
– Jag sa det för flera år sedan. Jag ska utforska det här tills jag blir 35. Är jag sen inte i rätt position så gör jag något annat. Det var därför jag sökte in på konstskola i Berlin i fjol, när jag kände att det var så trögt där ute. Men så träffade jag Jan. Och det är om Jan, med Troell i efternamn, och filmen Så vit som en snö som det här samtalet kommer att handla om, i en helt annan omfattning än jag föreställde mig. Amanda Ooms spelar alltså huvudrollen - en stor huvudroll, med i nära nog varje scen - Elsa Andersson, som på 20-talet blev Sveriges första aviatris (kvinnlig flygare). Men redan på sitt tredje fallskärmshopp så trasslade linan in sig i hennes kropp - och Elsa Andersson dödsstörtade, bara 25 år gammal. Det var för övrigt ett foto på Elsa, som allt började med. Hon hade gått till fotografen, iklädd flygarjacka och hjälm. Och då kan man ju förvänta sig att Sveriges första aviatris skulle vara lite uppsluppen. I stället ser hon vemodigt gåtfull ut. Den blicken förbryllade Jan Troell. Och utifrån det fotot växte ett manus och en film fram. För Amanda Ooms, som inte bott i Sverige ordentligt sedan mitten av 80-talet, så är det här utan några som helst tvivel att betrakta som hennes stora genombrott på hemmaplan. Och inte bara det. Eftersom regissören heter Jan Troell och eftersom filmen förhoppningsvis ska tävla vid filmfestivalen i Cannes i maj, så kan det vara fråga om Det Stora Genombrottet. Och för någon som rest runt på inspelningar av filmer för bio och TV över hela - jordklotet - och som nu tycker att det är hög tid att få sitt erkännande - så är [I]Så vit som en snö[/I] något av do or die för Amanda Ooms. Priser i Cannes - och världen öppnar sig. Inga priser i Cannes - och det blir sannolikt mindre skådespeleri och mer måleri i framtiden för Amanda Ooms. Det handlar om att bli bankable. Att bli en bankable actress. Om hon får ett pris i Cannes så blir hon bankable för producenten. Hennes namn får en prislapp. Ett namn som producenten kan visa upp när han går till banken, ett namn som ger en större budget - och därmed en större film. En bankable actress får dessutom större roller och bättre betalt - och slipper provfilma så förbannat ofta. - Så enkelt är det. Då bygger man ju filmerna på den skådisen i stället. När vi sitter där i hennes kök, invid landskapsmålningen som pappa Cees gjort och under det kitschiga glitter som Amanda Ooms begränsat sitt julpynt till, så blir jag nästan lite obehaglig till mods, över de enorma förväntningar hon verkar ha satt till Så vit som en snö.
– Fast jag är luttrad. Den dagen den sorgen. Jag har gjort filmer tidigare i mitt liv som folk har haft förhoppningar kring. När Mesmer (en film med Alan Rickman och Amanda Ooms i huvdrollerna) gjordes så flög de ju över mig till Hollywood - då bodde jag förresten på Sunset Marquis - och jag fick Jodie Fosters agent och allt. Alla jublade - och så blev det ingenting! Det blev absolut ingenting av den filmen! Den kom inte ens ut. Så det har hänt förut.
I de lägena brukar Amanda Ooms ta tåget till London och gå upp till sin agent, Jean Diamond, en kvinna som varit med i filmbranschen i runt 40 år.
– Då lutar hon sig fram över skrivbordet och tittar mig i ögonen och säger: "I've never been wrong, Amanda, never. You've got everything. You are just very special. So you need a very special film. It will be alright. It will all make sense in the end." Och så känns allt genast lite bättre. Annars verkar inte just självförtroende vara något som Amanda Ooms lider akut brist på. - Nej, jag anser att jag har något att berätta, jag anser att jag är begåvad - annars hade jag slutat för länge sen. Jag vet inte om det beror på att hon bott så många år utomlands, och på så vis befriat sig från jantelagar och andra eventuella skuldbördor, eller om hon bara är sådan av födsel och ohejdad vana. Själv misstänker hon det senare.
– Ja, jag tror det. Jag var sån redan som barn. Jag växte upp med vuxna människor och var enda barnet fram tills min pappa träffade en ny kvinna. Vi reste hela tiden, så i princip var jag tvungen att tävla om uppmärksamheten med vuxna människor. Jag var snabbt tvungen att bli verbal. Det var också en tid då alla diskuterade högt och mycket om allt. Det var så mitt liv började.
Jo, det var hippiekollektivet Moder Jord och årliga resor i folkvagnsbuss ner till Marocko. Allt det vi ser i Lukas Moodyssons Tillsammans - och mer därtill. Ett liv som i sig borde vara karaktärsdanande nog. Men för Amanda Ooms del så tog allt en livsavgörande vändning den midsommarafton när hon var 13 år. - Det känns fortfarande, varje midsommarafton är lite...åååhhhhh.! Men det är märkligt när något så katastrofalt händer - det blev som ett sorts vakuum. Jag kommer ihåg hur de andra såg ut och att det var viktigt att så fort som möjligt gå tillbaks till normalt läge. Det är så klart hemskt nog att möta en liten flicka vars mamma tagit livet av sig, och precis när det hade hänt så talade alla om det. Men sen undvek man samtalsämnet. På den tiden bodde Amanda Ooms med sin pappa Cees och hans nya fru Annika, och hennes två döttrar. Mamman, som bara var 17 år när Amanda föddes, åkte in och ut på olika institutioner. - Ja, det var ingen ordning alls på henne. Det året hon dog var hon i och för sig inte på sjukhus, men hon var det hela året innan. Jag träffade henne ibland på loven, men hon mådde inte bra. Hon sa en mening som har etsat sig fast i mig: "När man inte kan se skillnad på tak och golv, vad är det då för mening?" Och då kan man ju förstå. Då är det inte bra. Det är mer än 20 år sedan nu, men Amanda Ooms kan fortfarande förnimma känslan av tomhet. - Som när jag är riktigt, riktigt trött. När jag har jobbat stenhårt och flyger hela natten och landar på en flygplats. Så ska man checka ut och ta alla grejer och så sitter man där i natten i en taxi med en främmande människa som kör en till ett nytt hotell. Den ihåliga, trötta känslan, när man bara blir teknisk, det är den närmaste känslan jag vet. Och den upplevde jag jättemycket i flera år efter det hade hänt. Det bara kändes som om min kropp åkte kors och tvärs, jag hörde inte ihop nånstans. Jag kan känna det fortfarande, när jag ska åka iväg och göra en film och vara borta i flera månader. Jag åker tidigt på morgonen och blir nästan gråtfärdig på planet. Jag är jätteglad att jag ska jobba, men jag har svårt för uppbrott. Jag har svårt att säga adjö och svårt att komma fram. Det har givetvis att göra med känslan att jag kastades omkring de där åren. Jag försökte ta ansvar och så var jag för ung. Min far försökte dra tillbaks mig till sig, och jag vägrade. Så jag var hos olika människor i flera år, tills jag verkligen drog iväg och gjorde min egen grej. Men mellan 14 och 17 kände jag det som om ingen ville ha mig och ingen ville släppa mig heller. Det var obehagligt och det är den känslan jag bär med mig även nu. [I]Så vit som en snö[/I] var en bearbetning av de känslorna. Elsa förlorade ju också sin mamma i unga år. Så det var inte så konstigt att det tog några månader att vila upp sig efter Jans film. Det tog hela våren. Amanda Ooms har massvis med blandade känslor kring det här. På ett sätt är hon inte intresserad av att prata om det som hände med hennes mamma, men samtidigt vet hon hur djupt historien sitter i henne. - Jo, det finns ju en orsak till att mitt liv ser ut som det gör. På gott och ont. Det är inte bara sorg. Det är också fantastiskt att jag slutför saker, eftersom hon inte gjorde det. Och att jag är så envis, och tror på att arbeta, vilket inte hon gjorde. Och framför allt att jag kan känna igen och uppskatta känslan av välbehag och lycka! Om hon hade fortsatt leva så skulle jag ju också fått ta hand om henne hela livet. En människa som är helt psykiskt sjuk. Jag hade fått hälsa på henne en gång i veckan för att inte ha dåligt samvete. Hur hade det varit? Så jag tackar henne också för att jag sluppit göra det. Att hon befriade mig från det ansvaret. Men att vara flicka och mista sin mamma just på krönet till vuxenvärlden, det sätter sina spår. Att bli övergiven så brutalt och oförhappandes. - Det är ju därför jag har haft så jäkla svårt att ge upp de få relationer som jag verkligen trott på. De lägger sig som mumier inne i mig. Jag kan inte acceptera att någon dör, så att säga. Jag kan inte gå med på att någon försvinner. När Amanda Ooms pratar om relationer som hon trott på, så är det i själva verket en speciell det handlar om. När Joakim Thåström lämnade henne efter tio års förhållande så var det andra gången Amanda Ooms blev övergiven på riktigt.
– Vi var inte ihop alla de åren, fast jag var det mentalt, och var det i många år efteråt också. Även om vi inte var tillsammans så var han den människan som jag...litade på. När det tog slut mellan dem rasade Amanda Ooms samman och hamnade till och med på sjukhus under några månader. Men hon vet att det inte bara handlade om deras förhållande den gången. Det var också mammans död, som hon aldrig riktigt kunde hantera som barn, som nu kom tillbaka. Och nu vet hon också att det är därför hon har så svårt att lita fullt ut på någon. - Det är lite sorgligt att jag inte kan det. Alltså, jag litar ju på folk, men det är det där sista lilla rummet, den där känslan man har precis innan man somnar, det som gör att man blir helt ensam med mig. Dit kommer ingen in. Och det är väl det som gör att man inte vill vara tillsammans med mig för evigt. Jag tror att det är det sorgliga för barnen som förlorar sina mammor. Men nu vet jag åtminstone, så jag håller på och övar mig. Och allt det här har jag tagit fasta på inför den här filmen. En annan sida av det här med att bli övergiven är ju att vilja bli sedd. På den punkten har det gått lite så där - i alla fall om vi talar om Sverige. Debut i liten roll som efterhängsen journalist i Suzanne Ostens Bröderna Mozart, en av två huvudroller i konstnärliga och svårt pretentiösa Kvinnorna på taket och i mitten av 90-talet som taxichaufför i Michael Drukers underskattade men tyvärr också undanskuffade Passageraren. Ungefär så. I boken Bengt Forslund presenterar filmstjärnor (1995) skriver författaren så här: "Amanda Ooms är lite för ung, lite för inne och lite för naken för att bli tagen på allvar i Sverige". - Det är säkert sant, på sitt sätt. Jag har heller aldrig bett om ursäkt för mig själv. För tio år sedan ville jag bli sedd och igenkänd, sen har det utvecklat sig till att jag inte har något val längre. Ingen kan anklaga Amanda Ooms för att ha varit för slug och beräknande - för strategisk - i sin karriär. Det ligger närmare till hands att misstänka henne för att sakna både kompass och karta. För efter den där lilla debuten i Suzanne Ostens film gör hon sin första huvudroll i den norska filmen Hotel S:t Pauli. En film som fullständigt föraktades av kritiken och skälldes ut efter noter för sina många och omfattande sexscener. - Men jag var ganska bra i den! Sen är det lite mycket sex. Den blir svår att visa för barnbarnen. Fast jag är konsekvent i allt jag gjort! Man kan säga vad man vill om den filmen och en del andra, men jag hafsar aldrig över någon känsla och därför blir jag aldrig pinsam. Även om det är en jättekonstig scen så befinner jag mig i just den känslan och då blir det också trovärdigt. Detta ständiga snack om konstiga val av filmer har knappast bättrat på Amanda Ooms förhållande till Sverige i allmänhet och till svenska journalister i synnerhet. - Det är ju lätt att säga - varför gjorde du den där filmen? Jo, för att jag varit tvungen att överleva, för att jag faktiskt är helt ensam på jordklotet - och jag måste ju äta! När jag får frågan om varför jag valt att spela så många sexiga kvinnor brukar jag svara - för att jag är vacker! Ha-ha! Och därför är bra på det! Fan, jag hade velat ha Uma Thurmans roll i Woody Allens Dur och moll. Den hade jag gjort mycket bra! Med huvudrollen som Elsa Andersson finns det alltså en hel del erkännande att hämta i hemlandet. Som hon förmodligen längtar mer till än vad hon vill erkänna. För vilken bok står längst fram på pianot i vardagsrummet om inte - Sveriges Melodibok.
– Jo, det händer att jag får hemlängtan. Jag brukar sjunga några folksånger när jag blir på fyllan. Typ Märk hur vår skugga och Visa i Molom. Och Kristallen fina. Fast den går lite för högt för mig. Under vårt samtal, oavbrutet ackompanjerat av fiskmåsarna som svävar över Engelska Kanalen, så återkommer Amanda Ooms om och om igen till att - det är dags nu. Inte dags att bli sedd och berömd så mycket - men dags att bli erkänd. - Ja, jag skulle vilja göra tio år av fantastiskt skådespeleri - jag skulle gärna göra tio filmer till med Jan! Men framför allt jobba med människor som är intresserade av att berätta historier - så det är värt mödan att öppna själen. Jag skulle också vilja skriva ner mycket mer än vad jag gör. Jag vill trycka alla mina teckningar, såna saker vill jag lämna efter mig. De finns ju här i huset - här finns massor av information! Vi går runt i ateljén och hon river och sliter bland kolteckningarna. Ljuset silar in genom de smutsgrå takfönsterna, ner på det trägolv som numera är marinerat från ultramarin till violett. - Jag har ett jättebehov av det, jag tycker redan att jag gjort det - jag tycker verkligen att jag är en fin människa! Som lagt ner väldigt mycket tid och kraft på att tänka efter om saker och ting. Som sen ska silas genom hela mitt system och kommer ut i olika former - och det är värt något för andra människor! Det är därför jag lever mitt liv som jag gör. De är mina ungar, fram till nu i alla fall. Mina verk! Jag försöker förklara för henne att om hon vill bli kompis med Sverige och svenskarna så får hon kanske skruva ner något på de där formuleringarna. Annars får hon stryk där hemma. Pardonlöst. - Det får jag ju redan, så har det alltid varit. Men grejen är att jag har bevisat för mig själv att när jag arbetar i grupp, så har jag förmåga att ge andra människor kraft. Jag kan få andra människor att älska sig själv. Det är det jag kan. Jag kan ge dem självförtroende. Jag kan faktiskt det. Jag vet hur man gör för att göra en annan människa glad. Var det nu kommer ifrån. Ja, det är väl från samma låda som allt annat! En som fått ta del av denna helande oomska kraft är Ulf Lundell. Ja, det finns de som menar att hon räddade hans liv. Räddade honom från spriten. Det var Amanda Ooms som nådde fram till honom när det var som mest illa. Hon hade en adress och hon fixade en plats till behandling. I stället för att som så många andra stå vid sidan och låtsas som ingenting. Så mycket kärlekshistoria var det aldrig, betonar Amanda Ooms, men de är fortfarande mycket goda vänner. Ett fax från "Ulf" ligger på telefonbordet och det är han som skickar över en ny skrivmaskin med å, ä och ö varje gång författarinnan Amanda Ooms har hamrat sönder ännu en. Två böcker har det blivit. Varav en bara är släppt i Holland. Den andra, den starkt självbiografiska [I]Nödvändighet[/I], släpptes 1991 och var ett sorts triangeldrama där den rastlösa och irrande Klara slets mellan sysslan som musa åt den berömde författaren Paul (som i verkligheten var Peter Handke) och den i Stockholm ständigt närvarande Brännmaneten (Joakim Thåström). En tredje bok, kallad [I]Pärlsäd[/I], sitter i maskinen och väntar på sitt sista kapitel. - Hela historien utgår från min teori att det inte är så lätt att vara god nu för tiden, när världen är så ond. Det tar ett liv att bli en pärla. Och om man är en god människa så får man inte bara gå upp i rök och bli bortglömd. Det är min ständiga skräck, och det är ju det som [I]Så vit som en snö[/I] handlar om. Så jag åkte runt och letade upp en person som hade försvunnit. Och jag hittade honom så småningom, i Lissabon. På vägen dit, på barer och andra ställen där jag visade upp hans foto, så stötte jag på andra historier som jag skrev ner. Bra historier. Men jag känner att boken saknar ett sista lager, en slutsats. Därför har jag inte vågat lämna in den till min förläggare. Det handlar mycket om män i Amandas Ooms liv. Hon visar mig några av sina kolteckningar, som hon fotograferat på polaroider för att lättare kunna ta med sig och visa upp, och pekar på en man som sannerligen inte ser ut att vara vid sina bästa sinnen. - En gammal pojkvän som tyckte mycket om alkohol, ler hon och bläddrar vidare. De mest namnkunniga männen i Amanda Ooms liv har varit Joakim Thåström, Ulf Lundell, Thorsten Flinck, Nick Cave och Blixa Bargeld. - Men jag har faktiskt varit tillsammans med både bartenders och byggnadsarbetare också! Men Amanda Ooms tillstår, inte särskilt motvilligt heller, att det nog ändå är så att hon gärna dras till en viss sorts män. Starka personligheter. Rockstjärnor och skådespelare. Män som är vana vid att få mycket uppmärksamhet på sina olika scener. - Jag har i hela livet tänkt att jag skulle vilja vara med någon som är likasinnad. Eller i alla fall någon som har samma energi. Men alla de männen vill ju ha en sorts sjuksyster, de vill inte ha en likasinnad fru. De vill ha en som alltid finns där och som lagar mat och pussar på dem och tar hand om dem - vilket jag också gjort! Men det är ju inte jag. Och då blir det inte riktigt rätt.
Ändå, trots all denna självinsikt, tror Amanda Ooms att hon måste vara med någon likasinnad. Någon som är som hon. - Jag tycker om människor som har spännande huvuden. Men det trista är att många av männen som jag tycker är vackra och intressanta, de har svårt att ta hand om sig. Det handlar väl om mod. Och om man börjar självmedicinera för att komma till det här modet, då är det jävligt lätt att tappa greppet. Själv är hon inte intresserad av droger. - Nej, jag festar i stället. Droger finns inte för mig, även om de alltid har funnits i min närhet. Men jag har aldrig börjat med det som en lösning. När det blir tufft så tar jag tag i det. Om man blir trött så får man gå hem och sova i tre dagar. Och inte mixtra med kemikalier för att klara av det. Amanda Ooms suckar, möjligen vemodigt, tänder en ny Marlboro och häller upp ett glas vatten från kannan med kolfiltret. Hon fingrar förstrött på polaroiden av den utslagne gamle pojkvännen, som hon på något sätt känner tillhör en förgången tid. - De fem åren i England har varit tuffa mot mig. Men jävligt nyttiga. Jag vet att jag aldrig hade kunnat göra Jans film utan den närvaro och mjukhet och distans jag har skaffat mig här. Jag har blivit mer ödmjuk under mina år i England. Bättre på att ta tillvara det som kommer till mig. Jag antar att det var därför jag kom hit. Telefonen ringer plötsligt och det är Amandas moster Kita hemma i Sverige. Mammas syster. Länken till mamman. Moster Kita ringer varje söndag och frågar hur det är. Amanda berättar för henne om filmfestivalen i Göteborg, där [I]Så vit som en snö[/I] ska visas för första gången, om sina nya visitkort, de första hon tryckt upp, och om att hon nog inte ska vara med i den där pjäsen med Galeasen - jag orkar inte vara lokomotiv! Intervjun kunde också varit slut här om det inte vore för att hon, dagen efter, i London, ringer mig på min mobiltelefon - hon har ju just varit och provfilmat - och frågar om jag vill följa med på klassiska The Colony Club. Den grönmålade baren i Soho där Francis Bacon satt så ofta, och som spelar stor roll i filmen om honom, [I]Love Is The Devil[/I]. Det är en klubb där Amanda Ooms är medlem och hon lotsar in mig och sin kompis Abi som gäster. Matthew bakom bardisken häller omedelbart upp en calvados och ger henne också ett julkort, som Amanda Ooms ombeds teckna. Ett kort som så småningom också blir hennes egen inbjudan till årets julfest på The Colony Club. Under tiden får jag syn på två ärr i hennes ansikte - ett i pannan och ett på kinden - och kan inte låta bli och fråga var de kommer från. Hon tar en ny mun av sin calvados och berättar försiktigt om en svartsjuk hustru som kom hem vid fel tillfälle och i ilskan använde det tillhygge som fanns närmast till hands - en vinflaska. - Jag har också varit i hennes situation. Jag kom hem en dag för tidigt en gång. Men jag bara väckte dem, tog min väska - och åkte till Paris. Matthew häller upp en ny calvados till Amanda Ooms och jag håller ju så när på att glömma att fråga hur det gick på provfilmningen. Hennes blick säger egentligen allt. Same same. Regissören älskade henne, producenten tyckte inte hon var tillräckligt bankable. Tvåa igen. Näst bäst. Business as usual. Men hon rycker på axlarna och skrattar. För hon vet att om det går som hon vill så är livet som tvåa snart historia.
