Två gånger om året hamnar Jönköping i medias rampljus och förvandlas till ett Mecka för alla datorspelsfantaster runt om i världen. Anledningen är Dreamhack som med sina drygt 21 000 deltagare kan titulera sig som världens största datorspelfestival och numera även som ett kulturevenemang.
Dag 1
När jag och min vän kliver ur taxin på torsdagskvällen och stapplar fram mot huvudentrén är jag full av förväntan och känner mig som en otålig snorunge på julafton. Det är svårt att inte minnas perioden då man själv var en inbiten gamer som levde för datorspel och LAN. För inte överdrivet många år sedan satt man i just Elmiahallens folkhav med datorn på en minimal spånskivsyta och deltog i Counter-Strike-turneringar med målet att kamma hem så många prisprodukter som möjligt. Att hålla sig vaken flera dygn i sträck var ingen större bedrift och hälsan sket man fullständigt i. Det viktigaste var att knarka koffeintabletter, äta slafsigt värmda Billys Pan-pizzor och dricka flera backar Jolt-cola. Som tur var mognade man en aning för varje besök och insåg slutligen att en stroke vid 22 års ålder inte var önskvärd. Kosten blev mer allsidig, speltimmarna färre och sömnen ett måste. Intresset för gaming och e-sporten som en kulturform har dock bestått.
När jag till sist tilldelats festivalpasset äntrar jag området. För varje steg jag tar blir en obehagligt unken odör allt mer påtaglig. Det luktar ärligt talat som om någon har tänt eld på ett majsfält och bajsat på det. Jag betraktar omgivningen och drar snabbt slutsatsen att medelåldern tycks vara 15 år. Testosteronhalten är överväldigande och klädvalen bedrövliga. För att undvika att bli tillfrågad om jag kan köpa ut cigaretter rusar jag raskt ner för gången och mot en av de datorskärmsupplysta deltagarhallarna.
Mitt i tumultet hör jag plötsligt en robotlik röst skrika ”I got life” och inser att E-Type står på stora scenen. Det räcker tydligen inte med att äga tre vikingaskepp och en restaurang samt vara med i Så mycket bättre. Nu har eurodance-kungen tydligen valt att med hjälp av dunder, brak och en jävla massa pyroteknik tala om för ungarna att hen minsann har ett liv. Vid sin sida har hen två urblonda sångerskor som väcker liv i den gamla klyschan att sex säljer genom att skaka rumpa och hetsa ungarna att vråla med i Campione.
Efter att ha vadat genom högar av tomburkar och söndertrasade pizza-kartonger lokaliserar vi sittplatserna. Bordsgrannarna som är födda 1996 sitter tätt packade som sillar bredvid sina rymdfarkoster till datorer och hånler när jag slänger upp min Macbook. Dålig stämning. När de ignorerar min förfrågan att spela lite Starcraft 2 bestämmer jag mig för att gå ett varv för att utforska ytorna och närmare betrakta besökarna. Att döma av skärmarna tycks de populäraste spelen vara Battlefield 3, Starcraft 2, World of Warcraft samt Counter-Strike. De som inte spelar för stunden slösurfar eller tittar på film. Hårdporr tycks dominera.
Vid ett första ögonkast känns det som att befinna sig på ett tonårsdagis. Vid ett andra ögonkast kvarstår den uppfattningen. Var man än vänder sig utspelas löjligt surrealistiska händelser. Exempelvis står två pojkar med lasersvärd och duellerar på ett bord, en tjej skjuter ner burkar med en Airzooka och en äldre man (!) glider omkring i Boratkini. Bredvid mig ligger dessutom en kille och sprattlar som en fisk. Som grädde på moset triggas det berömda ”hallå”:andet igång lite slumpartat och resulterar i att tusentals pubertala tonåringar försöker överrösta varandra genom att rätt och slätt skrika ”HALLÅ!”. De som någonsin har hört Uppsalas kända Flogstavrål vet vad jag talar om. Att ingenting tycks förvåna på Dreamhack är något man tvingas inse redan efter några minuters vistelse. En annan sak man tvingas att inse är att musiken aldrig upphör. Någonsin. Tycker man om på tok för högljudd, syraladdad ravemusik varvad med Rebecca Blacks Friday-låt har man hamnat rätt.
Strövtåget fortsätter och jag når en anslutande hall, DreamExpo, som agerar mässa för bland annat spel, datorer och IT. Här slåss olika utställare om att locka besökarna med föreläsningar, tävlingar och godisklubbor. Monterdjungeln erbjuder ett varierat utbud som lär mätta de flesta. Man kan bland annat utmana några av världens bästa gamers och provspela kommande datorspel. Funderar man på att ta värvning i Försvarsmakten kan man även få mer information om det. Själv väljer jag att besöka Postens monter och skicka ett vykort till mamma för att upplysa hen om att jag lever. Några minuter senare, efter att även ha hunnit bli nollad av en av världens bästa kvinnliga Counter-Strike-spelare, flyr jag fältet.
Då magen har börjat kurra frågar jag en festivalbesökare vad hen rekommenderar för käk och svaret blir ”vagnen”. Det räcker med att titta mot matvagnen som är placerad i ett av hallhörnen för att en lustig känsla av obehag ska infinna sig i kroppen. Hawaii-pizzan kostar 60 kronor. Vilket skämt. Efterbliven som jag är köper jag den för att stunden senare gå förbi en restaurang med betydligt nyttigare rätter och till betydligt lägre priser. Känslan av att titta ner på världens minsta, okärleksfulla pizza som ryms i handflatan och sucka högt är sorglig. Men inte lika sorglig som att bevittna tonårspojkar göra allt i sin makt för att försöka charma ett motsatt kön som utgörs av bekräftelsesökande småflickor. Med hemmasnickrade ”krama mig :P”-skyltar står pojkarna på rad och väntar. De som inte riktigt vågar ta första steget IRL kan alltid vända sig till mIRC-chattkanalen #dreamhack.date. En annan intressant mIRC-kanal är #dreamhack.trade som får sägas utgöra festivalens egen svartmarknad. Här säljes, bytes och köptes all möjlig tänkbar skit. Mycket stöldgods.
För många intryck har upplevts på för lite tid och intensiteten ger mig huvudvärk. Eftersom mina bordsgrannar fortfarande vägrar spela Starcraft 2 med mig och klockan har hunnit bli mycket beger jag och min vän oss mot sovsalen. På det kalla golvet i en avskild hall återhämtar sig tusentals trötta deltagare. Vi har lyckats slarva bort en sovsäck och klunsar om den andra. Efter att ha förlorat och insett att det kommer att krävas ett starkt psyke för att överleva de kommande dagarna, försöker jag intala mig att det i alla fall är bättre än att sova på tangentbordet.
Dag 2
Slurpandes morgonkaffe i ett pressrum som – liksom alla pressrum – för tankarna till en skolmatsal funderar jag tillbaka på duschrummet som jag nyss lämnade. Att hela festivalen ska behöva dela på två mindre omklädningsrum lät befängt tills jag blev informerad om antalet duschande under förra festivalen: drygt 500 personer.
Fram mot kvällen ringer plötsligt telefonen och jag får veta att en av Intels bossar, Patrick Bliemer, vill träffas. Som en av huvudsponsorerna har de givetvis den största montern som bäst beskrivs som en stor etagevåning. På en öppen balkong med utsikt över hela hallen för vi diskussioner om bland annat gaming i allmänhet. Hen pekar på genomförda SIFO-undersökningar som visar att gaming är på uppgång och att dagens utövande målgrupp är betydligt bredare än den för bara några år sedan: två och en halv miljon svenskar spelar regelbundet. Även om kvinnorna fortfarande utgör en minoritet menar Patrick att kulturformen numera finns runtomkring oss på ett mer lättillgängligt sätt och att den fortsätter att växa och utövas i alla åldrar av båda könen. Att Dreamhack-deltagarna inte verkar representera den pågående förändringen hör ihop med att gaming som ett allmänt begrepp är mer omfattande än vad man tror, mycket tack vare den ökade användningen av smartphones och mobilspel.
Efter att ha avslutat konversationen beger jag mig mot DreamArena för att se världseliten göra upp i Dreamhacks olika huvudturneringar. I salen kan man slå sig ner i en bekväm stol och följa händelserna live. Expertkommentatorer och mediefolk från världen över finns på plats för att snabbt kunna rapportera färska resultat till olika nyhetssidor. Jag springer på Tomas Andersson som är e-sportansvarig på Dreamhack och fortsätter att diskutera gaming. Jag ber hen snabbt kommentera nörd-definitionen som allmänheten fortfarande tycks belägga spelintresserade och undrar varför fördomarna egentligen lever kvar. Hen ber mig ta en närmare titt runtomkring mig och förklarar att uppfattningen om nördarna som introverta, finniga och asociala tonåringar uppenbart är felaktig och bygger på gamla antaganden om att sitta i en källare och programmera. Beteendet har förändrats och allmänhetens definition av nördar har bytts ut mot unga killar som främst är intresserade av själva datorspelandet och inte det tekniska. Den kvarlevande stämpeln saknar därför – liksom de flesta fördomar – verklighetsförankring.
Dag 3
Jag beträder pressrummet och kikar på dagens schema. Dreamhack är inne på sitt sista dygn och de olika spelturneringarna har börjat nå sitt slut. Om ett fåtal timmar slår man upp Kinnarps arena som kvällen i ära har byggts om från EN ishockeyhall till en e-sporthall med kapacitet för 4 000 åskådare. Där ska bland annat den efterlängtande Starcraft 2-finalen mellan sydkoreanerna HerO och PuMa avgöras och en vinnare belönas med 200 000 kr. Även en helsvensk Counter-Strike-final är att vänta ikväll mellan lagen fnatic och Lions. Detta är egentligen det enda som är värt att leva för just nu då festivalområdet successivt har förvandlats till en stor jävla soptipp och mina kläder luktar skit. Det enda jag orkar göra är att sitta vid min datorplats och slösurfa. Jag vill att det ska ta slut.
Framåt kvällen springer jag in i en av världens främsta e-sportkommentatorer. Hens alias är Day[9] och är liksom jag trött på allt, hatar alla och vill hem till staterna med nästa flyg. Efter att ha kallpratat en stund får hen mina sista Red Bull för att orka hålla sig fokuserad under de återstående matcherna. Därefter bänkar jag mig i Kinnarps arena och inväntar Starcraft 2-finalen.
När matchen väl sparkar igång bjuder en relativt fullsatt arena på en överenergisk stämning som kan liknas vid en mindre allsvensk sammandrabbning. Där och då inser jag Dreamhacks betydelse för e-sportens framväxt. Genom att tillhandahålla spelintresserade en mötesplattform som tar e-sporten på allvar visar man allmänheten att en förändring håller på att komma till stånd och att gaming faktiskt kan vara mer än bara ett roligt tidsfördriv.
När jag berättade att jag skulle till Dreamhack var det många i min umgängeskrets som höjde på ögonbrynen och uttryckte ett tydligt avståndstagande. En vän fann det imponerande att man kunde samla så många oskulder under ett och samma tak och en annan önskade mig en trevlig vistelse på årets största korvfest. En förklaring till reaktionerna kan vara att det i allmänhetens ögon betraktas som en extrem åtgärd att gå så långt som att packa ner sin datorutrustning i resväskan och punga ut 900 kronor för att spela datorspel i flera dygn; att endast de med störst gediget spelintresse företar en sådan ”extrem” åtgärd. Efter min vistelse på Dreamhack kan jag hålla med om att LAN inte kanske tilltalar alla – det tilltalar definitivt inte mig längre – men just klyschan om datorspelande som något asocialt och nördigt är så felaktig den kan bli. Ju tidigare alla inser det och kan förlika sig med att datorspelandet faktiskt utgör ett av svenskarnas största fritidsintressen, desto tidigare kan vi även inse att vi själva egentligen börjar bli en del av den nya nördstereotypen som vi föraktar.
Foto: Maksim Milenkovic
