Lyssna: Folk, emo och trap blir till en ångest du saknar med nothing,nowhere

1:29 24 Jan 2016

Genres möts och blandas med nothing,nowhere, ett enigmatiskt kollektiv som gör emomusik för Soundcloud-generationen.

En av de mest fascinerande aspekterna med Soundcloud är just att hemsidan är ett musikdelningsforum, i den mening att den öppnar upp för utbyten mellan producenter och genres som kanske aldrig hade möts annars. Detta har under de senaste åren gjort att till exemplen rapparen Bones – vars karriär började i någon form av Yung Lean-dimension som vit kille med en kärlek för klassisk Cash Money-estetik – har vidrört allt från rå sydstatstrap till hardcore, eurodance och poppunk. En spännande blandning helt i linje med artistens utveckling, vilket även har sparkat upp dörrar för flera andra. 

Numera sprudlar Soundcloud av låtar med kärlekskrank sång över akustiska gitarrer och Lex Luger-drumkits. Ingen gör det dock som nothing,nowhere. Detta mystiska Soundcloud-kollektiv som enligt ryktena består av hela 22 personer, där Slick McGinty frontar med mytisk potential likt en Guy Picciotto för en ny generation av blottande introvert musik.
 
 
Musiken av nothing,nowhere nådde mig kring början av förra året i form av deras musikvideos, ett hopkok av filterutforskade cigaretter, tomma ölburkar och skejt – allt genom ett sprakande nostalgiskt 90s-filter likt en dekadent presentation från Mac DeMarco. Musik där känslan av regnporlande tonårsångest famlar och kryper längs ryggraden som en massage från Edward Scissorhands – den passande men taffliga gothliknelsen tar jag på mig – är praktiskt taget nothings essen, det vill säga att ifall du inte är redo och återuppleva saknaden av ditt ex från sex år tillbaka så kan du lika gärna checka ut nu. För de småstadsosande beatsen med akustiska gitarrer och flämtande trapsnares andas någon folkesque sentimentalitet med ekot av ett litet samhälles öde gator, ungdomliga smuggelfyllor, slagsmål bakom lokala baren och grus mot ett nedsläckt fönster bland husen på en sovande gata. 
 
På ep:n Who Are You? – ett samarbete med producenten oilcolor och det tredje projektet att släppas sen i somras – presenterar nothing ännu en imponerande utställning av sitt folk-emo-trapaktiga konstprojekt. Med fascinerande självsäkerhet, för någon till ytan tämligen färsk i sitt musikskapande, flowar Slick antingen likt en symbios av Memphis-rappare och Hawthorne Heights över de tungsinta ackorden på Gutter, eller tömmer sitt hjärta på allt rum den besitter och låter sin krasande röst ljuda tills den skär sig på självhatshymnen Weight of the Wind – jag vill inte slänga liknelser kring mig som den musikbloggare jag är, dock kan jag inte hjälpa och känna att detta är hur emobandet Dashboard Confessional hade låtit om de bildades 2016 genom internet och ett FL Studios.
 
Uppgivenhet, själsbristningar och förakt inför platsen där de växte upp, nothing gör emomusik med Slick som röst och utan den misogyna pseudo-manschauvinismen, med känslor på något plan relaterbara även ifall du inte är en amerikansk snubbe av irländsk-katolsk uppfostran.
 
Ångest är aldrig något efterlängtat, men till viss mån innebär den någon form av trygghet då den säger något om oss själva, på gott och ont. Ibland finns det kanske inget mer renande än en urladdning av ångeststinna tårar, som ett besked om både styrka och svaghet. Den vitaliserande effekten besitter även nothing,nowheres musik, både när det kommer till ett inflytande över lyssnare, och en ständigt oklar musikgenre.
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg