Ah, wrestling. Denna white trashens underbara såpopera innehåller allt: sexiga damer i tighta kläder, hjärndöda män som vrålar i trikåer, slagsmål, motsättningar och oväntad dramatik. Man kan inte annat än fascineras när en långhårig stor bjässe i kostym äntrar ringen med mikrofon. Han vrålar något om att han minsann ska krossa en annan brottare och sedan kommer en tredje in och det blir fajt. Det hela urartar och leder till bunkaslagsmål med ännu fler herrar i trikåer som avbryts av något slags chef som bestämmer att den förste brottaren ska möta den fjärde i en match. Och så här fortsätter det varje vecka. Publiken eggas till dramatik där motsättningar och överdrivna ansiktsuttryck och gester leder till efterlängtade hatmatcher (som såklart bara sänds på pay-per-view).
Med viss skam måste jag erkänna att jag älskade wrestling när jag var yngre. Det är lite pinsamt att berätta om när jag lekte i soffan med min kompis och vi försökte härma fribrottarna på tv, men jag var ung och tyckte wrestling var det häftigaste som hänt. Matcherna var ju mer dramatiska och spektakulära än tråkig boxning, sedan var det en annan femma att boxarna faktiskt fick stryk. Det fanns dock inte särskilt många häftiga wrestlingspel. Pro Wrestling till NES var tufft, men bestod bara av fiktiva karaktärer. Först till Super Nintendo släpptes Super Wrestlemania med Hulk Hogan, Jake the Snake och alla andra brottare i Europa. Men då hade jag växt upp och fnissade åt spektaklet.
Nu har ZTV fått för sig att man ska föra in sport i programtablån, vilket består av fotboll och wrestling. Fotboll förstår jag, men wrestling? Sport? Det är ju så mycket underhållning det kan bli. Blir nyfiken på WWE: Smackdown vs Raw till Playstation 2. Till min förvåning upptäcker jag att flera gamla veteraner som Shawn Michaels, Undertaker och Ric Flair (den snubben måste vara 60 pinnar) från mina barndomsår fortfarande brottas. Visst är det är sjukt kul att göra en "sweet chin music" där Shawn Michaels sparkar motståndaren eller klassiska grepp och kast som german suplex och body slam. Men höjdpunkten i WWE: Smackdown vs Raw är dramatiken. Likt tv-programmen så händer det oväntade saker. När jag som Undertaker slogs mot Big Show sprang helt plötsligt Chris Benoit in i ringen och hjälpte Big Show. Det resulterade i att Undertaker krävde revansch i en match mot Chris Benoit och karusellen var igång...
Spelet är precis lika kul som att titta på wrestling, om man nu anser att det är botten eller toppen. Med andra ord säger jag lite diplomatiskt: smaken är som baken.
Stad:
