När jag försöker förklara vem jag var när jag växte upp, det vill säga allt innan år 20 i mitt liv, beskriver jag det ofta som ’jag fanns inte’. Det är sällan folk förstår, men det värsta är när de säger att de känner igen det. För när vi väl börjar tala närmare, även om jag mött många med egna svårigheter och vissa gemensamma nämnare, har jag aldrig mött någon som faktiskt förstår.
När jag var sju år stod jag i hallen. Mor hade frågat om jag ville följa med och handla mat, och i förvirringen innan jag förstod vad hon sade svarade jag ’nej’. Men jag ville följa med. Jag stod i hallen, frusen på plats, utan möjlighet att röra mig, och i huvudet gick: “Men säg det! Säg något! Säg ’vänta’ och ta på dig kläder! Ta på dig och gå med ut! Säg något! SÄG NÅGOT!” Men det gjorde jag inte. När mor gått, och syskonen med henne, och far var någon annanstans, stod jag kvar med tårar i ögonen och ville straffa mig själv. Varför kunde jag bara inte säga ett enda enkelt ord? Jag bet i min hand. Det gjorde otroligt ont. Jag bet igen, tills jag inte klarade mer, försökte låsa fast käken men kroppen sa emot. När jag tittade närmare hade huden skavts bort på några punkter, och små, små bloddroppar formades.
En tydlig minnesbild jag har från sexårs är när kuddrummet öppnades. Alla barn såg fram emot det, för kuddrummet hade massvis med coola och unika kuddar, och rummet var bara öppet två gånger i veckan, så det var rusning dit. De “coola” var först, och bråkade om de roligaste kuddarna. Jag stod kvar, ville inte hamna i mitten av kroppar, och såg vad som fanns kvar. Några enkla, tråkiga kuddar. Och även om jag fick en kul kudde, vad näst? Skulle jag behöva lämna ifrån mig den? Vad var poängen med det?
Så jag gick. Satte mig och lekte med plastdjuren, gjorde en ladugård. En föreståndare stod någon meter bort, tittade på mig. En annan kom förbi, och jag hörde “Ska vi inte göra något?” viskas dem emellan. Jag trodde det hade något att göra med min lek, eller kanske något helt annat, men eftersom de inte gjorde något så satt jag kvar.
I högstadiet började jag i en ny skola. Jag var en av dem som hamnade i den “bättre” skolan, som bara tog in tio elever varje år. Eftersom den enda vän jag skrivit på min lista om vilka jag ville ha i min klass inte hamnade i samma skola, var jag ensam i en helt ny klass. Jag kände igen några, varav en barndomsvän, men hon var annorlunda då. Hon hade andra vänner, och ett pågående socialt liv, medan mitt hade försvunnit till en närliggande kommun.
I sju år hade jag gått i samma klass med samma personer. Från sexårs till sexan. Nu, en helt ny skola, nya människor, nya områden, och många av dem kände redan varandra. Nya grupper bildades bland de gamla, första året umgicks alla med alla, kände av varandra, men jag förstod inte. Jag kunde inte tala. Jag hamnade utanför grupperingarna, även fast många av dem försökte bjuda in mig. Personer som var förälskade i mig. Barndomsvännen som försökte få med mig med sina vänner. Parallellklasskompisar som försökte lära känna mig. Helt okända personer som kom fram, pratade, flörtade med mig. Men jag förstod inte. Så i andra året hamnade jag utanför ännu mer, när grupperna blev än mer cementerade. Medan de började med alkohol, och fylldes med hormoner, satt jag och stirrade ner i golvet, även när de talade till mig. Med ångest som var så enorm att det kändes som mitt hjärta skulle stanna.
I åttan var vi på en pjäs. Pojken jag varit förälskad i sedan femman satte sig bredvid mig. I mitten av pjäsen lade han väldigt försiktigt sin hand på mitt knä. Jag stirrade, chockad, oförstående, på handen, tills han tog bort den. Såg direkt upp på pjäsen, och han gjorde detsamma.
I månader funderade jag. “Varför gjorde han det?” Utan att komma fram till något. Efter ett halvår bestämde jag mig för att han gjort det av misstag. Det tog mig över två år innan jag förstod att det var medvetet; att han velat hålla min hand; att han varit förälskad i mig; att han velat få kontakt med mig; att jag skrämde bort honom efter det. Även upp i och efter gymnasiet tänkte jag på honom, och en vän till honom som jag var minst lika förälskad i, varje dag. “Tänk om jag ser dem idag?”
När jag flyttade hemifrån skilde sig mina föräldrar. Jag gick från en stor villa med mor, far, två systrar och kusiner bara ett kvarter bort, till att bo ensam på andra sidan stan, med föräldrar som inte kunde tala med varandra och syskon som användes som medlare dem emellan. Från daglig mat, lagad av familj, ofta gemensamt, till att själv bestämma inköp, tillagning, och tider för måltid.
Jag misstog min hunger för törst, eller kåthet, och gick ner tio kilo på sex månader. Vägde knappt 50 kilo.
Jag fann intressen som domineras av killar, och blev helt förvirrad av uppmärksamheten. Kunde knappt hålla en konversation med människor, och visste inte vad jag själv kände, och stötte på flera som tolkade min brist på ett bestämt ’Nej!’ som godkännande, och de trodde att vi hade en jämställd relation. I flera månader sov jag hellre hos dem än hos mig, då mörkret var fyllt med demoner och jag grät varje gång jag var ensam.
Det finns många ställen jag inte kan närvara på, även fast mina intressen är kvar, för jag får panik av tanken på att personerna kanske är kvar där. De som skadade mig utan att veta om det. Jag talade med en av dem en gång, då vi arbetar inom samma område, och jag berättade livligt hur oförstående för mina egna känslor jag var då. Han uttryckte misstro mot att jag faktiskt varit så oförstående, och avslutade med att med trött röst säga “jag kan absolut förlåta dig”.
Jag tror inte att jag talat med honom igen efter det. Jag har fått panik varje gång jag är någonstans där jag tror att han kan vara. Ångest så påträngande att jag knappt kan andas. Och varje gång personen kommer på tal är det alltid någon som är så lycklig över att han finns där för jämställdhetsrörelsen, att han gjort så mycket för att göra dessa intressen jämställda och inkluderande. Medan jag står bredvid, fejkar ett leende och tänker att det inte finns något jag kan säga som inte skadar mig mer än att hålla tyst.
När jag var 18 år fick jag resultatet av en utredning som dragits igång sista terminen i tredje ring på gymnasiet. Det stod att jag hade Aspergers syndrom med drag av OCD, ADD, borderline, och en drös andra coola ord som inte betydde mycket för mig då (jag visste inte ens vad autism var), men det bekräftade något inom mig. Jag förstod varför jag inte kände hunger som mina vänner. Jag förstod varför jag inte kunnat hålla ett samtal med någon under min uppväxt. Jag förstod varför föräldrarna skällt på mig så mycket när jag glömt en uppgift. Dock fick jag ingen hjälp, för jag visste inte att jag behövde det – allt gick ju bättre nu än förut. Jag hade aldrig mått så bra i mitt liv. Att jag skar mig, fantiserade om självmord, och grät mig till sömns med jämna mellanrum var bara tillfälliga problem, ofta baserade på för lite sömn. Jag sov ju ändå ganska dåligt, eller hur? Så hemskt mådde jag inte, absolut inte jämfört med tidigare i livet. Jag kunde ju nästan tala med människor nu!
Nu är jag 25 år. På väg tillbaka från en flera månader lång sjukskrivning på grund av depression. Jag har fått beviljat boendestöd, aktivitetsersättning, och god man de senaste tre månaderna, efter två år av kamp, avslag, fattigdom och djup depression. Jag har inget arbete, men en fast bostad, med tre inneboende som regelbundet betalar hyra. Så nära min privata dröm jag kan komma just nu. Allt som saknas är en katt, eller kanske många. Många dagar, och många timmar varje dag, går åt till att hantera mig själv. Destruktiva minnen, fotografier jag inte kan titta på, ämnen jag inte kan diskutera, tankar jag inte klarar av att tänka. Men jag har någon slags hjälp, i alla fall till augusti 2016.
Vad som händer efter det vet jag inte. Kanske kan systemet ändras, och bevilja mig den hjälp jag behöver för att leva ett drägligt liv, utan att jag behöver gå in i väggen av att ansöka om det?
Kram på er som läst detta. Hoppas ni kan få känna lycka och kärlek, från ert eget hjärta och ut till världen omkring er, även när ni mår som sämst.