Är fyra år och rädd för att åka på motorvägen. Är fem år och mamma kan inte hämta posten för att jag inte kan se henne hela vägen. Är sex år och vågar inte sova hos en kompis.
Jag var ett oroligt barn. En orolig tonåring. Nu är jag varken barn eller tonåring men jag är fortfarande orolig och rädd för så mycket. Det yttrar sig i ångest, kontrollbehov och stress. Det har det nog gjort ända sen jag var fyra eller fem eller sex år, när det nu började. Att det var ångest förstod varken jag eller någon annan då. Att det jag varje gång trodde var magsjuka aldrig var det. Att huvudvärken som kom och fortfarande kommer beror mer på mitt psykiska mående än på något annat. Så har det sett ut. Dolt bakom min andra sida.
Den duktiga sidan som hade bra betyg, alltid glad, snäll, omtänksam, alltid gruppledaren. Maja klarar ju det så bra, hon är så trygg. Det gjorde jag nog också. Det gick. Men tog alldeles för mycket energi. Efter en riktigt dålig period i slutet på högstadiet och efter många kuratortimmar och en ångestgrupp på BUP blev det bättre. Gymnasiet gick. Mycket huvudvärk och ångest hade jag. Men tänkte väl på något sätt att jag kunde hantera det. Avstod massor på grund av ångesten men tänkte inte på det, att det fortfarande var ett problem. Jag tog studenten och några månader senare flyttade jag till Stockholm. Var där en vecka, sen vaknade jag gråtandes en dag och slutade inte gråta på flera månader. I ett par veckor kunde jag klara jobbet som servitris med att bara gråta innan och efter passen. Men sen gick inte det. Jag slutade. Men bodde kvar i Stockholm ett par månader till. Sen flyttade jag hem till Västerbotten. Väl hemma gick jag på samtal på ungdomshälsan. Det gav ingenting. Hen tyckte jag skulle gå promenader och skriva schema över mina dagar. Och låtsas att jag mådde bra när vi skulle på en liten semester med familjen. Eftersom jag stått mycket på scen tyckte hen jag skulle spela teater.
Det tyckte jag var en dålig ide.
Till slut fick jag göra ett test för att se om jag var deprimerad. Och jag tror poängen visade att jag var djupt deprimerad. Då skickade hen mig vidare.
På psykiatrin för unga vuxna frågade de massor och jag berättade om allt. Men sa också att allt var bra. Kunde hantera ångest, huvudvärk och prestationskrav hade jag inte alls längre. Samtalet tog slut och andra gången jag var där frågade min samtalsperson om jag tänkt på något sen sist. “Jo”, sa jag. “Det här med att allt är bra. Det är det inte.”
Där började det.
Senare fick jag diagnosen utmattningssyndrom. När jag fick diagnosen tänkte jag först “yes, utmattad”. Då har jag i alla fall presterat något, jag är en presterande person, och det är väl alltid bra? Sen tänkte jag en gång till och mådde ännu sämre för att det var just utmattningssyndrom.
Jag, utmattad? Jag har ju just gått ut gymnasiet. Jag har inte en karriär, tre kids och är nyskild. Jag har ingen rätt att vara utmattad. Jag är bara lat. Jag hittar bara på. Någon säger “ryck upp dig” och jag tror på hen. Det är vad jag tänker på när jag ligger där och inte tar mig ur soffan. Att jag är lat. För jag kan inte vara utmattad. Jag är ju bara nitton år. Och jag har väl inte presterat något?
JO, JAG HAR FAN PRESTERAT FÖR MYCKET. JAG LIGGER JU HÄR MED ÅNGEST, MIGRÄN OCH ORKAR INTE ÖPPNA ETT FILPAKET ELLER DUSCHA PÅ TVÅ VECKOR.
Jag har presterat. Det måste jag ha gjort. Så mycket att kroppen säger ifrån. Det har gått drygt ett år sen den ordentliga kraschen där jag började gråta all vaken tid, och jag börjar bli rätt less.
I början kände jag mig ensammast i världen men vet att jag inte är det. Vi är så många, jag vet det. Det finns inget skönare än att få prata med någon som bara: exakt så känns det. Så om du frågar kommer du förstå att de finns där. Din gamla lärare, din kompis eller den där flirten på Tinder.
Så hej, jag heter Maja och är utmattad. Är du?