Det finns en känsla, ett förlorat hopp i att ständigt gå upp för en backe där lutningen snuddar på 90 grader. Jag har varit lycklig men från den höstdagen första året på gymnasiet jag la mig i sängen, stängde ute ljuset och begravde mig under täcket har jag varken varit lycklig eller mig själv. Jag var 16 år, tränade fotboll tolv gånger i veckan oavsett om det var en träning med laget eller om jag var själv. En dag, den dag som förändrat hela mitt liv fick jag reda på att jag var ''för tjock''. Jag vägde nästan lite för mycket enligt min sjuksköterska. Jag fick order om att inte gå upp mer i vikt, att börja träna och äta bättre. Jag var 16 år och ville bli fotbollsproffs, det var muskler och inte fett som bar mig. Jag var jag och jag var lycklig fram tills denna dag. Denna dag gav mig bara inte en lägre självbild, nej, den gav mig fyra år av ätstörning, depression, ångest och något som gjort att jag för evigt tappat bort mig själv.
I somras blev jag frisk, äntligen skulle jag få leva. Men när jag pustat ut efter att ständigt fått kliva upp för den där backen då påbörjades något ännu värre, något som jag trott varit min ätstörning i så många år. Idag vet jag inte vad som är fel på mig och jag kan inte berätta för någon.
Att min hud känt på knivar är inget nytt, att vara nedstämd och gråta begraven under täcket är inget nytt och att hyperventilera, nästan kvävas av ångest är inte heller något nytt. Men att ständigt tappa bort sig själv i tankar. Att bli som besatt, okontrollerbar och impulsiv alla gånger när tårar, ilska och hopplöshet tränger in i min ensamhet oavsett vad jag gör, är nytt.
Att medvetandet försvinner är nytt. Jag vet inte hur jag handlar eller vad jag gör men i samma stund som min pojkvän träder in i rummet, tittar på mig och ser vad jag gjort, när jag känner skulden av att han vet, då vaknar jag. Att inte ha kontroll över sig själv och att få minnesluckor, det är något nytt. Jag trodde att dessa infall bara var något att leva med, att det inte blir värre än några sår längs armarna, jag trodde fel.
En dag lade jag fem brev längst in i min byrålåda, tog det jag behövde och gick ut. Att med sån impulsivitet bestämma sig för att livet inte är värt att leva, var något jag aldrig trodde att jag skulle bestämma mig för.
Jag har aldrig riktigt kunnat hantera förändringar och som tur var kunde jag inte halsa en flaska vin utan att magen vände sig. En flaska äckligt vin som inte klarades dricka upp utan att magen sa stopp höll mig vid liv. Idag lever jag på grund av att vinet var vedervärdigt.
Jag har länge funderat över vad som är fel med mig. Varför sköljer känsla över känsla över mig, varför blir hopplösheten till tvång att dö? Varför är jag så känslomässigt instabil? Varför kan jag inte tala om mina egna känslor? Det jag vet är att jag mer än en gång blivit bortglömd inom vården. De skulle ringa men hörde aldrig av sig. Jag vet att jag borde lyfta på luren och fråga vad som hände, men jag vill inte bli inlåst på psyket. Jag vill inte heller dö men samtidigt orkar jag inte kämpa mot mig själv mer. Jag är 20 år och vill kunna gå fram i livet utan att ständigt gå upp för en backe med 90 graders lutning.