Femte juli 2015 skrev jag i min dagbok:
Jag mår inte bra nu men jag vågar inte berätta det för någon. Jag har druckit hela sommaren. Alla säger till mig att jag verkar så glad och nöjd. Att jag orkar mer än de trodde. Till och med min pappa sa till mig i veckan att jag såg så pigg ut. Glad. Fast egentligen hade jag gråtit bakom solglasögonen hela vägen dit. Ingen ser. Jag har skapat mig en mästerlig fasad.
Mitt drickande fortsatte resten av sommaren, varvat med panikångestattacker. I augusti kom kollapsen. Jag gick till vårdcentralen. Diagnostiserades med depression, utmattning och paniksyndrom. Började i terapi och sattes på antidepressiv medicin.
Antidepressiv medicin fungerar ofta så, att personen som behandlas med det till en början mår sämre än innan medicineringens början. Det hände mig. Jag föll ihop i panikattacker på gator i Stockholm, på toaletter och över matbord. Jag kunde inte kontrollera mig alls längre. En "mästerlig fasad" var inte att tänka på. Efter ett par veckor ökade min läkare och jag dosen på medicinen. Det skulle inte ha lika starka symptom som vid insättning, sa läkaren.
Det var fel. Den informationen stämde inte för mig.
Så jag var inte beredd.
I början av september satt jag alltså på golvet i min lägenhet och googlade på metoder att ta livet av mig. Det var ingen ångestfylld stund. Jag kände att jag äntligen kunde andas för att jag hittat en lösning. En lösning som skulle få mig bort från ångesten. Jag började se allt i mitt hem som potentiella vägar att gå. Hoppa från balkongen? Hänga mig i dörrkarmen? Nikotinförgiftning finns det väl något som heter… Hur mycket måste jag röka för det? Dör man av det? Jag skulle sova på saken.
Dagen efter ringde jag psykakuten och blev inlagd på psykiatrisk heldygnsvård och var sedan sjukskriven en period från mina studier. Men nu är min sjukskrivning slut. Och snart är min terapi över också, jag fick inte mer än tolv tillfällen av vården. Psykiatrin skickade tillbaka min remiss, vill inte ta hand om mig. Snart är min medicin allt jag har att klamra mig fast vid. Min medicin som också svek mig. Jag är rädd. Jag har mordhotat mig själv. Jag lever varje dag med en människa som inte vill se mig leva mer.