Meny
Laddar innehåll

Den anonyma
världsmästaren

Den 24 april blev Badou Jack världsmästare i boxning. Men trots att han är en av ytterst få svenskar som klarat den historiska bedriften har intresset varit lågt på hemmaplan. Amat Levin har träffat honom för ett samtal om uppmärksamhet, den skakiga vägen till titeln och förlusten som ledde till nytändning.

Text: AMAT LEVIN Foto: DANIEL STIGEFELT

Slaget träffar stenhårt på hakan. De befinner sig i mitten av ringen och Badou Jacks ben viker sig. Han hamnar på ryggen med benen upp i luften medan domaren börjar räkna mot tio. Jack ställer sig upp, antagligen för fort eftersom benen fortfarande darrar, och det enda som håller honom från att ramla ut i publiken är ringrepen. Domaren försöker få kontakt och Jack svarar med ett leende som vittnar om chock, inte glädje. När matchen fortsätter går motståndaren till attack med vilda slag mot kroppen. Jack försöker greppa tag i armarna för att förhindra nya slag, men lämnar återigen huvudet oskyddat, träffas på nytt och ramlar huvudstupa mot golvet. Även denna gång är han snabb att resa sig, men balansen är borta och medan han stapplar mot repen väljer domaren att stoppa matchen.

Den 28 februari 2014 blev en svart dag i Badou Jacks liv och att bli utslagen på ett sådant sätt hade inneburit slutet för många boxare. De hade stämplats som förlorare och anklagats för att ha glaskäke. De hade börjat tvivla på sig själva, lyssna på kritikerna som menade att karriären var över och sedan förlikat sig med faktumet att de ändå lyckats ta sig ganska långt. Det är trots allt inte alla som blir proffs och får chansen att boxas för publik på tv-sända galor. Men för Badou Jack innebar förlusten inte ett slut, utan en pånyttfödelse som skulle ta honom till helt andra höjder.

Annons

B adou Jack är född och uppvuxen i Sverige och tillbringade sin ungdom på Södermalm i Stockholm. Han började boxas av en slump först som 17-åring, sent för alla som vill nå elitnivå.

– En gammal polare och klasskamrat tog med mig till gymmet och jag fastnade direkt, säger han när vi ses. Stockolms AIF först, sen Djurgården.

Han hade sin första match som 18-åring och menar att talangen fanns där från början. Tränaren uppmanade honom till att fortsätta och sedan dess har han legat i hårdträning. En amatörkarriär med 150 matcher följde och vissa perioder kunde han gå upp i ringen tre gånger i månaden.

– Jag tog ett steg i taget. Först brukade jag tänka ”en dag ska jag vinna SM”. Sen blev det EM, VM, OS och till sist att jag skulle bli proffs. Planen var att komma till USA, vinna några matcher och till slut bli världsmästare. Jag tänkte aldrig som 18-åring att jag skulle bli bäst i världen, men jag har sakta men säkert jobbat mot små mål.

2007 blev han utnämnd till årets boxare av det svenska boxningsförbundet, men inför OS i Beijing 2008 valde han att representera Gambia.

– Jag hade kört för Sverige under hela min karriär men ville göra min farsa stolt genom att representera Gambia. De hade aldrig haft en boxare med i OS och tjatade på mig och Modo Sallah (en annan svenskgambiansk boxare, reds. anm.). Jag tänkte att det skulle kunna gå om jag fick ett nytt pass och det gick igenom hos den olympiska kommittén. Så jag åkte ner, gick igenom de afrikanska kvalen och fick möta Sydafrika, Nigeria och Kongo.

”Han skämtar om att det först är nu han refereras till som svensk – 'en svensk världsmästare i boxning' – tidigare har han bara varit omnämnd i media som den svenskgambianska boxaren som valde att representera Gambia.”

Hur var motståndet?
– Jag körde över dem! Jag tror de fick in en träff på tre matcher.

Vad blev reaktionen från svenska boxningsförbundet när du valde att representera ett annat land?
– De blev säkert sura, men jag måste tänka på mig själv i första hand. Boxningsförbundet är bara några gubbar på ett kontor. De har hjälpt mig också, det är inte så, men under den där perioden hade jag strul med landslaget. Jag fick inte åka med till VM, jag och många andra hade problem med landslagstränarna och det var ett favoriserande av vissa boxare. Jag känner att jag tog rätt beslut.

Många som växer upp och har rötterna i olika länder har en komplicerad relation till sitt andra hemland. Hur ser din relation till Gambia ut?
– Det är bra att ha best of both worlds. Du kan hänga med svenskar och förstå dem på ett annat sätt, men du är fortfarande gambian och fortfarande svart. Jag gillar att kunna smälta in överallt. I Gambia blev de jättestolta när jag valde att representera dem i OS. Men jag har inte varit där sedan 2000, OS-kvalet var i Namibia. Förhoppningsvis ska jag åka dit nästa vecka.

”Hade jag inte förlorat den där gången hade jag kanske inte ens fått titelchansen, de trodde att jag skulle vara en lätt match.”

Badou Jack rönte dock inga framgångar i OS och eftersom han redan gick i tankar om att bli proffsboxare blev beslutet lätt.

– Jag hade börjat få svårt för amatörboxning. Det är bara fyra ronder, det är poäng-bullshit och man tjänar inga pengar. Proffsboxning är en roligare sport, det är mer underhållande, mer knockouts. Det är sånt jag gillar.

Förutom pengarna, vad är största skillnaden mellan amatör- och proffsboxning?
– Mindre handskar, inget huvudskydd och du kan ta mer tid på dig i proffsboxning. Amatörboxning är fyra tvåminutersronder, det är in och ut och att slå en miljon slag, medan du i proffsboxning kan bryta ned din motståndare och jobba mer taktiskt.

Proffsboxning är känt för att vara en strulig sport. Vilka var dina första erfarenheter av livet som proffs?
– Jag gick mina fem första matcher i Sverige och Finland. 2009 anordnades en minnesgala för Ingemar Johansson där jag var med och Shannon Briggs (före detta tungviktsvärldsmästare, reds. anm.) var där som gäst. Han både gillade och signade mig och det slutade med att vi blev kompisar och att jag flyttade hem till honom i Pembroke Pines utanför Miami. Han är en stor anledning till att jag är där jag är, men han har aldrig velat ta kredden. ”Du har gjort allting själv”, brukar han säga. Men i början hade jag stora problem med att få jobbvisum och blev tvungen att åka hem.

Vad hände sen?
– Shannons promotionföretag gick i konkurs och jag skrev istället på med Lou DiBella och Warriors Boxing 2011. Jag flyttade tillbaka och boxades för dem i lite över ett år.

Väl tillbaka hamnade han i Las Vegas men nästan direkt uppstod problem. Han kom inte överens med sin manager och blev placerat i ett ruffigt område.

– Mina föräldrar har aldrig varit rika, men i Sverige hade jag ändå haft ett bra liv. Att lämna det och bli placerad i värsta ghettot i Las Vegas var väldigt tufft. Men jag fortsatte träna hårt, vann mina matcher och till slut träffade jag Floyd Mayweather. Han såg mig sparra, signade mig och sedan 2012–2013 har jag boxats för Mayweather Promotions. Idag bor jag i ett av de finaste områdena i Las Vegas, granne med Floyd.

Det finns 18 viktklasser inom professionell boxning, designade för att hålla matcherna så jämna som möjligt. Badou Jack tävlar i super mellanvikt som sträcker sig från 72,6 till 76,2 kilo.

Det är stora skillnader mellan amatör- och proffsboxning. I amatörversionen har boxarna huvudskydd och mjukare handskar och går fyra tvåminutersronder. I proffsboxning saknas huvudskydden och matcherna kan bestå av upp till tolv treminutersronder. Amatörboxare får inga pengar för sina matcher och är de enda som får tävla i de olympiska spelen. 1969 förbjöds proffsboxning i Sverige och tilläts igen först 2007, dock under kraftiga restriktioner.

M ayweather är en av historiens främsta boxare, är obesegrad på 48 fighter och gick i maj den mest inkomstbringande matchen någonsin när han mötte Manny Pacquiao. Han är också en av sportvärldens mest kontroversiella figurer och har flera gånger anklagats, och dömts, för kvinnomisshandel. Jack har i tidigare intervjuer medgett att han inte står bakom Mayweather i alla lägen och att han försöker skilja på personen och sakerna han dömts för. När jag frågar honom vill han distansera sig och uttrycker ett liknande synsätt.

– Jag känner honom personligen, vet hur han är och försöker att inte tänka på alla skandaler.

Vad blev skillnaden för dig personligen när han kom in i bilden?
– Ekonomiskt blev det mycket bättre. Men största grejen var att världens bästa boxare trodde på mig, gav mig råd och hjälpte till med allt. Han såg till att jag fick bättre betalt och att jag fick boxas på tv. Men det hjälpte också att få se honom träna, att få se hur mycket jobb som krävs för att ta sig dit han är.

Hur många är ni i hans stall?
– Runt tio stycken, men det är mest folk från gymmet. Han åker inte runt världen och letar efter de bästa att rekrytera utan försöker mest hjälpa sina kompisar och andra han gillar. Han förberedde sig inför världens största match mot Manny Pacquiao, men tog sig ändå tid att ringa mig och fråga om jag behövde något.

Proffsboxning är annars känt för att vara en sport fylld av skumma managers och giriga promoters.
– Han är miljardär och behöver inte våra pengar, så han tjänar inget på oss. Noll kronor.

Att vara associerad med Mayweather Promotions öppnade dörrar för Jack och han fick och vann snart flera högprofilerade matcher. I början av 2014 väntade han på en titelchans, men accepterade en så kallad stay busy-fight, en match mot en lättare motståndare designad för att hålla en i form. Men vad som skulle generera en enkel vinst blev istället den där svarta februaridagen där Jack slogs ned två gånger i första ronden innan matchen stoppades.

– Han var en kille jag skulle slå hur lätt som helst. Innan matchen värmde jag upp länge eftersom det tar tid för mig att bli varm. Men när vi var på väg mot ringen blev vi tvungna att vänta eftersom Floyd skulle göra en tv-intervju. Och medan vi väntade blev jag kall igen. När matchen började gjorde jag ett misstag och blev träffad av en lucky punch. Jag hade aldrig blivit nedslagen förut och förstod inte riktigt vad som hände. Jag hoppade upp från golvet och log till och med. Istället borde jag ha suttit ned, tagit min tid, samlat mig och sen ställt mig upp. Men när jag kom upp träffade han igen. I mitt huvud var jag okej, men mina ben var spaghetti.

Många såg det som slutet på Jacks titelaspirationer. Men han fick stöd från sitt management.

– Floyd sa att jag var tusen gånger bättre än den där killen, att jag skulle komma tillbaka och att en förlust kan hända vem som helst.

Påverkade förlusten ditt självförtroende något?
– Nej, boxning är en tuff sport och det är sånt som händer. Jag har alltid trott på mig själv och det var därför jag kunde komma tillbaka.

J ack återgick till ritbordet och tränade ännu hårdare innan han sex månader senare klev upp i ringen. Den matchen vann han överlägset mot bra motstånd. I sin andra comebackmatch vann han på knock och dörren till en titelmatch stod plötsligt på glänt igen. Den 24 april 2015 fick han slutligen chansen, mot den unge och obesegrade amerikanen Anthony Dirrell. Världsmästerskapet som stod på spel var den åtråvärda WBC-titeln och en vinst skulle omedelbart cementera hans plats bland världseliten och Sveriges mest framgångsrika boxare någonsin. Över tolv ronder visade Jack prov på sin tekniska briljans och alla tre poängdomare hade honom som vinnare när den slutgiltiga gonggongen gick.

– Det första Floyd sa till mig var ”I told you so!”. Och det är ganska kul: hade jag inte förlorat den där gången hade jag kanske inte ens fått titelchansen, de trodde att jag skulle vara en lätt match.

Trots att bedriften var gigantisk med tanke på hur få världsmästare i boxning Sverige har haft, var intresset inför matchen lågt på hemmaplan. Att han överhuvudtaget skulle slåss om världsmästartiteln skrevs om i notisform och det var först när han vann som fler fick upp ögonen för honom. Han skämtar om att det först är nu han refereras till som svensk – ”en svensk världsmästare i boxning” – tidigare har han bara varit omnämnd i media som den svenskgambianska boxaren som valde att representera Gambia.

Det skrevs mer om Armand Kranjc, Paolo Roberto, till och med boxare på lägre nivå som Giovanni Alvarez och Leif Keisky, än det skrivs om dig. Varför?
– Mestadels för att jag är aktiv i USA, men också för att boxningen är död i Sverige. Personligen behöver jag ingen uppmärksamhet här, jag har allt jag behöver i USA. Men det skadar inte att ha stöd på hemmaplan, speciellt när det gäller sponsorer. Och jag tror att det kan hjälpa svensk boxning i stort.

Har du märkt någon skillnad i hur du blir behandlad sedan du vann din titel?
– Jag får en helt annan respekt och i USA behandlas jag som en stjärna. Och folk som inte var här förut när det gick dåligt är här nu. Men sånt ser jag igenom.

En uttjatad lärdom är att det är svårare att hålla sig kvar på toppen än att ta sig dit, men visst ligger det en sanning i det. Nu har Badou Jack allas ögon på sig och innan han kan utmana de andra världsmästarna i viktklassen, väntar ett titelförsvar, antagligen mot britten George Groves senare i år. Men framtiden har aldrig sett ljusare ut för Jack och han tillåter sig själv att drömma framåt.

– Först om främst ska jag försvara den här titeln, sen vill jag vinna fler och tjäna pengar. Och jag vill öppna boxningsklubb i Gambia.

Dela denna artikel!