“Jag har bipolär sjukdom typ 2. Och ärftlighet för typ 1.
Det började när jag var fjorton, på höstterminen i åttan. Jag blev deprimerad. Jag hade aldrig skolkat tidigare, men då slutade jag gå till skolan. På våren i åttan låg jag hemma långa perioder, och när mina klasskompisar började nian låg jag på riktigt bara i sängen. Det är nästan det obehagligaste med den här tiden, att mina föräldrar har berättat att jag låg ner i veckor i sträck. Jag gick inte upp, jag bara låg där. Och jag har inget minne av det. Jag minns inte de perioderna överhuvudtaget.
Första gången jag blev inlagd? Jag minns det som man minns något man har läst. Jag var och fikade med en vän när mina föräldrar kom i bil och hämtade mig. Jag minns inte om jag fattade vart vi skulle, men jag åkte med dem, och vi körde till BUP på Södersjukhuset. Jag vägrade gå ut ur bilen i två timmar. Sen gick jag in och blev inlagd i tre veckor.
Det var väldigt speciellt att vara där. Jag var förvisso väldigt deprimerad, men man får bo ihop med människor som kanske är psykotiska eller har förvrängd verklighetsuppfattning på ett sätt jag inte hade. Beckomberga gånger en miljard. En person trodde att hon var en vampyr.
Man går upp en viss tid, går och lägger sig en viss tid, äter tre mål mat om dagen, träffar sin psykolog och sin läkare två gånger om dagen, för att ha fasta rutiner. Jag har en morbror som är bipolär, och redan då var det tal om att jag kanske också var det eftersom mina depressioner hade varit ”atypiska”. De gjorde självskattningstester på mig, men frågorna passade liksom inte någon som var femton år, en fråga handlade om ifall jag hade upplevt ”en starkt ökad sexuell aptit”. Det hör väl liksom tonåren till…? Det kan kännas så meningslöst att vara femton år och vården består av att någon ska visa hur man viker en hatt av papper. Jag vet inte om de ville skrämma mig ifrån barnpsykiatrin, så att jag skulle vilja tillbaka till mitt gamla liv, det var lite så det kändes. Och det kanske var bra.
Min mentor och min skolkurator skrev en bilaga till mina ganska dåliga betyg, där det stod ungefär att jag var ”smart egentligen” och att jag hade kunnat prestera bättre under andra omständigheter, och på grund av det kom jag in på den gymnasieskola jag ville gå på. Men jag lärde mig då hur farligt det är att lägga vikt vid de yttre omständigheterna. Det blev liksom inte bra bara för att jag började på en ny skola. Jag älskade mina lärare, jag älskade mina klasskompisar, jag älskade mina ämnen. Men redan på våren i ettan blev jag deprimerad igen. Jag fick träffa många olika terapeuter och fick dessutom antidepressiva utskrivna den här gången, men de funkade inte. Även nu pratades det om att jag kanske hade bipolär sjukdom, men ingen tog liksom tag i det.
Jag kan inte förneka att jag har gjort bra grejer när jag är hypoman. Jag blir väldigt kreativ, gör upp planer, orkar prata med alla, är en härlig person. Och sen orkar jag plötsligt inte gå upp ur sängen nästa morgon.
Andra gången jag blev inlagd hade det varit på gång ett tag – jag gick till skolan ibland, stannade hemma ibland, var lite halvdeppig. Och en dag brast det. Jag kände en så akut längtan efter att inte leva längre. Jag låste in mig på mitt rum, barrikaderade dörren.
Mina föräldrar stod utanför. Jag har småsyskon, de blev väl jätterädda. Jag hade rivit ner min gardin och gjort en snara i min garderob. Till slut tog sig mina föräldrar in, och då åkte vi till vuxenpsyk på Sankt Görans sjukhus. Jag hade hunnit bli arton då. BUP blev jag nästan skrämd ifrån, men på vuxenpsyk kände jag att jag fick andas i två sekunder
Men det var svårt att sålla i verkligheten. Jag var så ung och många av de inlagda var vuxna på riktigt, och det fanns en man där som jag förstod först i efterhand var manisk. Han påstod att det var han som hade startat P1. Men jag tror att jag var så borta i huvudet att jag inte ifrågasatte det.
Det var jobbigt att se fall av vuxna människor där det har gått så fruktansvärt fel – jag tror att jag har fått ganska bra vård just för att de har känt att de kunde laga mig snabbt, innan det går för långt. Men där hade folk kanske inte fått en diagnos förrän de var femtio, och då har de aldrig kunnat ha ett arbete, aldrig fått en utbildning, har ingen kontakt med sina barn, ingen bostad, ingen ekonomi, och problem med alkohol, droger eller båda. Det står i mina journaler att jag har ”god emotionell kontakt”, ”välvårdat yttre”, ”skrattar på de rätta ställena”. Jag har känt att det är jobbigt att belasta vården med mig själv. Jag vet hur man funkar, men alla gör inte det, och de som behöver mest vård är kanske de som inte är så lätta att ha att göra med. Samtidigt skulle det lätt kunna slå över för mig, om jag inte fick den vård jag behöver.
Det finns något som heter Affektiva mottagningen på Huddinge sjukhus, som min mamma hela tiden bad mina läkare att kontakta så att de skulle kunna utreda mig för bipolär sjukdom. Men istället fick jag bara väldigt mycket olika mediciner; ångestdämpande, antidepressiva, stabiliserande. I ett och ett halvt år åt jag dem. Jag kände inga av de positiva effekterna, bara biverkningarna. Och en sommar när jag var ensam i stan kraschade jag efter en hypoman period. Jag tog en taxi själv till Sankt Görans sjukhus, och fick träffa en läkare som såg ut som en fulare Quentin Tarantino. Han sa ungefär: ”Du fattar väl att det är jobbigt att vara tonåring?”. Jag orkade inte ens berätta om min tidigare sjukdomshistoria, att min morbror är bipolär, jag bara grät. Han gav mig en Stesolid och lät mig gå när den hade verkat i en kvart. Men jag vågade inte gå därifrån, jag bodde vid Hornstull då, nära både Västerbron och Liljeholmsbron. Till slut gick jag tillbaka och mötte några sjuksystrar. De sa att det var bra att jag hade kommit tillbaka, att det var fel beslut att skicka hem mig. Det är så farligt att göra som den läkaren. Jag förstår att man måste sålla, att det kan vara högt tryck. Men om någon är helt ensam? Jag hade ingen att åka hem till. Jag fick sova där över natten, och nästa gång vi träffade min läkare sa min mamma att de var tvungna att skicka mig till Affektiva mottagningen. Och där konstaterades det att jag har bipolär sjukdom typ 2.
Det har tagit upp så stor del av mitt liv. Jag blev deprimerad när jag var 14, nu är jag 21, det är en tredjedel av mitt liv. Men det hade kunnat vara så att jag var 50 och inte hade någon chans att ta mig tillbaka.”
Berättat för Greta Thurfjell.