“Jag fick inte min diagnos förrän jag var nitton år gammal. Jag var hos BUP en vända redan när jag gick i tredje klass i grundskolan, och fick Concerta eller kanske Ritalin. Läkarna kanske hade misstankar, men det ledde aldrig någonstans. Jag antar att de inte ville sätta en diagnos så tidigt ifall det skulle visa sig vara i onödan.
När jag började märka av själv att något var fel? Nu när jag vet att jag har ADD, och tänker tillbaka, är det väldigt uppenbart att det alltid har varit så. Men när jag väl började fundera i de banorna hade jag hunnit bli arton. Jag blev deprimerad då och fick den diagnosen först. Det var riktigt illa, jag kom knappt upp ur sängen. Det här var när jag gick på gymnasiet, och en dag när jag kom till skolan mötte min mentor mig i trappan och tog med mig raka vägen till skolsköterskan. Först fick jag komma till vårdcentralen, där jag fick antidepressiva, men de fungerade bara tillfälligt. Det blev värre och värre, och till slut var jag tvungen att åka till akutpsyk. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men jag var inte en fara för mig själv eller för andra. Jag behövde bara hjälp.
Steget från mitt omedicinerade tillstånd till en ’riktig’ depression… Det är väldigt litet. Men jag tror inte att jag hade sökt hjälp själv. Det beror nog på att jag är så jävla envis, det är samma sak med fysiska skador, om jag inte är akut döende söker jag inte hjälp. Det finns ett stigma hos killar kring att prata om psykisk ohälsa, eller – det ligger kanske snarare i att generellt prata om känslor som inte är, typ, ilska. Men jag tror att det är på väg åt rätt håll. Saken är den att jag tenderar att vara ganska pragmatisk. Ifall någon skulle döma mig utifrån mina problem skulle jag bara avfärda det. Det hade varit sån ren och skär idioti att det absolut inte hade spelat någon roll för mig vad den personen tycker.
Det verkar vara väldigt mycket en generationsfråga hur omvärlden reagerar på psykisk ohälsa. Jag bodde hos min mormor när jag gick i gymnasiet, och det var inte så att hon förnekade det, men hennes tips, hur hon försökte hjälpa… ’Gå ut och ta en promenad’, kunde jag få höra. Men jag orkade ju inte ens gå upp ur sängen.
Jag har fortfarande problem, jag vill inte må som jag gör nu hela livet. Men jag tror att jag måste stanna här ett tag, det fungerar, om än fortfarande inte på en ’normal’ nivå. Men det är bra nog för att jag ska kunna göra det jag behöver, med vissa problem, men det går. Jag vill plugga nu, läsa igen det jag missade på gymnasiet, inte riskera att det blir dåligt igen. Det känns som att jag har kommit iallafall ett steg på vägen. Och jag har valt den svåraste vägen för någon som jag. Jag vill bli lärare i samhällskunskap och svenska, jobba i grundskolan. Bara jag kan ta mig dit.
En sak som fortfarande finns i bakhuvudet på mig hela tiden är när jag gick till BUP för första gången, i trean. De gav mig till och med medicin för den diagnos jag har idag. Men när den inte fungerade blev det ingen uppföljning, ingen diagnos, ingenting. Jag hade kunnat ha det här problemet under tyglar för tio år sen. Det är inget man tänker på när man är nio år, men idag känns det lite bittert. Om jag hade haft bra lärare i grundskolan tror jag inte att jag hade haft många av de problem jag har idag. På grund av det har jag fått ett förakt, nästan, för skolan. Det är därför jag vill bli lärare nu, jag tror att jag skulle kunna göra saker bättre. Det finns mycket i barndomen jag är jävligt bitter över. Men det ingen gjorde för mig kommer jag förhoppningsvis att kunna göra för någon annan istället.”
Berättat för Greta Thurfjell.