“Att bli älskad handlade länge om prestation för mig. Det var när jag presterat något som jag upplevde de bekräftelse jag ständigt sökte. Jag hade en väldigt fin barndom, min familj var omtänksam och kärleksfull – men vi pratade sällan om känslor och jag lärde mig på något vis att ensam är stark. Jag var högpresterande i skolan redan tidigt, så när jag började på gymnasiet och plötsligt inte var bäst i klassen hade jag väldigt svårt att hantera det. Den hösten var jobbig på så många sätt, jag var då 16 år och upplevde panikångest för första gången. Eftersom jag inte hade lärt mig hantera svåra vissa känslor som liten, blev allt bara ett stort kaos inombords. Det var då jag började skada mig själv, för att hantera min ångest och ta mig igenom vardagen.
Jag tyckte att jag äntligen hade hittat ett sätt att hantera det jobbiga utan att be om hjälp. Men sakta insåg jag att mitt sätt att kontrollera mina känslor istället kontrollerade mig. Till slut blev jag tvungen att skada mig upp till fem gånger per dag för att hålla ångesten i schack. Jag insåg att jag behövde hjälp och samlade mod för att berättade för mina föräldrar. Min pappa reagerade med ilska och frustration, något jag idag förstår var på grund av oro och känsla av hjälplöshet. Mamma grät och kunde inte förstå hur det hade gått så fel. Samtalet slutade med att jag lovade att aldrig någonsin göra det igen.
Efter det klarade jag mig i 104 dagar. Men när skolan började igen kraschade allt. Till slut bokade min pojkvän en tid åt mig på ungdomsmottagningen. Efter en halvtimma där skickades jag till Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken och blev inlagd. Det var det bästa som kunde hända mig och jag mådde sakta bättre, men snart gick det utför igen. Jag försökte att inte skada mig själv för jag visste att folk i min omgivning skulle bli sårade om de kom på mig. Istället hittade jag ett nytt sätt att kontrollera mina känslor – jag började svälta mig själv och träna intensivt. Det eskalerade snabbt och övergick i bulimi. När jag väl kontaktade en ätstörningsklinik var mina värden så dåliga att jag hade kunnat dö när som helst.
Efter gymnasiet flyttade jag till Norrköping för att plugga, och i studentlivet hittade jag en ny tillflyktsort: alkohol. Jag åt, kräktes, drack och skadade mig själv. Men den terapeut jag nu fick var den första som verkligen såg mig. Efter att jag kraschat ytterligare en gång sjukskrev hon mig, och frågade om jag ville göra en utredning. Vid jul fick jag min diagnos – emotionell instabil personlighetssyndrom, även kallat borderline. Till en början kände jag lättnad, men när jag började googla på syndromet ändrades det. Allt jag hittade var forum där pojkvänner till tjejer med borderline fick rådet att sticka så fort de kunde och statistik som visade att nästan alla med diagnosen tillslut dör i självmord. Jag ville inte leva så eller utsätta mina närmaste för fler år av smärta.
För första gången någonsin var jag lugn och beslutsam när jag bestämde mig för att inte leva mer. Jag planerade noggrant men lyckades ändå använda preparat som slog ut varandra. Ett höjde hjärtslagen, det andra sänkte dem, och jag överlevde. Den natten var på många vis den värsta i mitt liv, en nära döden-upplevelse som fick mig att vilja leva och hitta en annan lösning. Så jag började leta.
Jag fick reda på att borderline är ett syndrom som inte är kroniskt. Att det handlar om en svårighet att reglera känslor som innebär ett stort lidande för de drabbade. Att man som liten inte utvecklat de färdigheter som behövs för att kunna hantera och reglera känslor. Men också att det går att bli frisk. Med den insikten kunde jag för första gången börja förstå mig själv och aktivt arbeta med de färdigheter jag saknade.
Nu kan jag säga att jag mår bra, jag studerar jag till psykolog och föreläser runt om i Sverige om psykisk ohälsa utifrån min egen historia. Jag ser min bakgrund som styrka och erfarenheter som kunskap. Inte som en svaghet. Jag har bara upplevt visa saker i praktiken som vi nu lär oss i teorin.”
Berättat för Karin Londré.