“Jag heter Ida och jag är beroende. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva säga den meningen. Men den dagen kom.
Jag har gått runt hela mitt liv och känt att jag inte varit bra på någonting. Mina vänner har alltid varit begåvade på olika sätt – de har varit musiker och konstnärer, bra i skolan och på sina hobbys. Jag var den söta, roliga tjejen som följde med, men hade aldrig en betydande roll i mig själv. När jag började ta droger kunde jag släppa den känslan, för när du är hög är du bäst på allt. Du kan prata med en politiker – du har bättre tankar. Du kan prata med en läkare – you’re the fucking surgeon. Jag var en så jävla mycket bättre version av mig själv och plötsligt hade jag ett värde. Och en roll. Jag var värdinnan, den som såg till att alla hade kul. Jag underhöll alla i min närvaro genom att bjuda på mig själv och/eller på droger. Jag var festen. Alla ville vara min vän och jag var beroende av uppmärksamheten.
När jag var liten hade jag ett otroligt stort behov av att vara bland människor. Jag klarade inte av att vara ensam. Jag var så rädd. Jag var rädd för monster, spöken och mig själv. Fast jag sa aldrig det till någon, för jag skämdes. Redan på lågstadiet grubblade jag över existentiella frågor, och de andra barnen tyckte jag var konstig. De drog sig undan och det värsta hände – jag blev ensam. Då hittade jag tröst i maten, och åt och åt tills jag blev överviktig. Det gjorde mig ännu mer utsatt, men jag berättade inte för någon att jag blev mobbad i skolan. Ingen visste.
I nioårsåldern fick jag stresseksem, jag låg hela nätterna och kliade mig så jag blev helt röd. Jag fick medicin, nån slags lugnande, och förstod för första gången att man kunde äta något som gjorde att man kände sig annorlunda i kroppen och huvudet. Samtidigt rasade jag i vikt, för maten räckte inte längre. På högstadiet började jag ta benso mot min ångest och kände ännu tydligare att jag tyckte om hur medicinerna fick mig att må. Det finns de som tycker att det är obehagligt första gången de testar droger, för de känner inte igen sig själva. Jag var redan van. Jag gillade det.
Lika rädd som jag var för att vara ensam, lika orädd var jag för droger. Jag testade allt jag kom över. Det började med sprit, lugnande och gräs, men blev jag erbjuden något annat tog jag det. När jag var 16 började jag ta partydroger regelbundet.
Först varje helg, sen ett par kvällar i veckan och till slut nästan varje dag. Det gick fort det där. Knapra, röka, snorta, skjuta – jag ville aldrig att festen skulle ta slut. Det var min besatthet. Strax efter min student gjorde den det trots allt. Jag tog en överdos och lades in.
Jag har alltid kastat mig in i saker, och hängett mig åt dem helt och hållet. På behandlingshemmet höll jag på med meditation och yoga lika intensivt som jag tidigare pundat. När jag flyttade därifrån till en folkhögskola började jag ha väldigt mycket sex. Mina relationer med killar var otroligt intensiva, och sen tröttnade jag. När jag väl träffade min pojkvän blev han min nya drog. Han kunde komma hem mitt i natten och där stod jag och lagade middag åt honom. Jag la all min energi på honom, och var helt beroende av honom. Det var som att all mitt livs glädje låg i hans händer.
Idag har jag varit ren från droger i över fem år. Jag har fått gå igenom väldigt mycket rehabilitering och tvingats reflektera över mitt förhållande till mat, sex, droger, andra människor, mig själv och mina rädslor. Alla kort skulle fram på bordet. Jag vet inte varför det gick så långt för just mig, jag tror inte att någon kan veta det. Men jag vet att jag kan bli beroende av mer eller mindre vad som helst som ger mig någon form av stimulans. Nu kan jag allt om mina bra och dåliga sidor, och skäms inte längre. Jag kan ta beslut, istället för att ständigt drivas av impulser.
Jag får ofta frågan om jag ångrar det jag gjort. Både ja och nej. Det jag har fått se och uppleva är saker som vissa människor aldrig kommer att göra. På gott och ont. Det har verkligen format mig till den jag är idag. Jag är en mer ödmjuk och förstående människa. Självklart ångrar jag att jag sårat dem i min närhet. Jag ljög och manipulerade dem. Ingen kunde syna mina lögner, jag kunde lura vem som helst – lärare, psykologer, familj, vänner, alla. Jag sålde in mig själv som en produkt jag inte var. Men det är också det som gjort att jag är helt grym på det jag gör idag. Nu säljer jag produkter, istället för en falsk självbild. Den här grejen som nästan dödade mig, det var den som gjorde att jag hittade det jag egentligen alltid letat efter: någonting som jag är riktigt bra på.”
Berättat för Karin Londré.