Jag är rätt bedrövlig på att ta beröm. Nej, stryk "rätt". Jag bara är. Bedrövlig. Detta är något som jag brukar påpeka för mina kära mor de gånger någon av er som läser den här bloggen skriver något fint. Jag säger: "Synd att jag aldrig fick träna på att ta emot beröm! Trist att vara uppfostrad med bara kritik och diskussioner." Och hon säger: "Äh, håll käften." Sedan skrattar vi åt våra crippled minds.
Det är det jag är van vid. Kritik. Jag kan argumentera för mina tankar och förklara i evigheters evighet hur jag ser på saker och ting. Men ett snällt ord och jag paralyserad. Behöver gå in på Sandra Beijers blogg för att se hur hon gör när de fullkomligt öser kärlek över henne. Jag får på sin höjd ur mig ett enstaka tack här och där. Och då anstränger jag mig verkligen. Vill även flika in att jag älskar peppen som uppstår när ni gillar och kommenterar osv. Jag ska bli bättre på att svara, och inte enbart de som kritiserar. Jag har bara en sådan naturlig fallenhet för just den typen av konversationer, tyvärr. Det känns bekant och tryggt.
De enda gånger jag absolut aldrig någonsin går i polemik med något neggo är när det gäller recensioner. Som recensent ser fördelningen av kommentarer nämligen ut såhär: Jag sågar en skiva - får 100% kommentarer, jag hyllar en skiva - får 0% svar. Vilket alltså borde vara som gjort för mig! Men vad hjälper det egentligen att bjäbba i kommentarsfält? Och hur ovärdigt är det inte att metabråka om en recension av en recension av en platta när det ändå alltid kokar ner till något så föränderligt som musiksmak i samtliga led?
I will say this though:
Den senaste veckan har jag följt ett intressant kommentarsflöde efter min mindre jublande recension av Mauro Scoccos Musik för nyskilda. Jag var, precis som alltid, inställd på att få hat serverat. Jag förstod att folk skulle bli upprörda, då Mauro verkar befinna sig på en mer eller mindre oantastlig nivå inom mediavärlden. Men jag lyssnade och lyssnade, och jag tänkte: Herregud, det här är ändå på en sådan simpel nivå. Jag uppfattade så tydliga musikaliska influenser att jag, med min bakgrund i soul och hiphop, hellre skulle vilja kalla vissa basgångar, riff och pianoplink för samplingar än inspiration. För att inte tala om texterna som stelbent vaggar runt i ett cirkelresonemang kring sin egen existens som någon slags travesti på poesi. "Musik för nyskilda" torde vara en titel med vars innehåll appellerar till många då Sverige förra året tydligen hade fler skilsmässor än någonsin. Men alla bilder som målas upp, alla referenser, minneskrokar och liknelser är totalt uteslutande av majoriteten människor här i världen. Vilket är intressant när kärlek ändå är det mest universella att sjunga om nuförtiden. Det brukade som bekant vara Gud förut. Allting på Musik för nyskilda utgår från en (1) extremt smal socioekonomisk grupp, en (1) hudfärg och ett (1) kön.
Vilket kan tyckas lite väl nischat, lite väl enkeltspårigt. Åtminstone för min smak.
Men till skillnad från när jag recenserade Rihanna och framförde liknande kritik - att hela hennes skiva har ett enda utgångsläge (Ursäkta, Mauro har två: glömde låten om förbrödring) och att detta blir oerhört platt - så reagerade i princip ingen.
När jag nu skrev om Mauro fick jag raskt internets alla vita, mediamänniskor över 40 efter mig. Och de nöjde sig inte med att likt de flesta recensionskommentatorer trolla med begrepp som "Oduglig!", "Du borde få sparken!" osv, utan nu kom helt andra värderingar fram. Jag blev kallad för: Infantil. Outbildad. Patetisk. Barn. Samt, någon som bara var ute efter att provocera så mycket som möjligt på så få ord som möjligt.
Ja. Det är möjligt att min liknelse av Mauro Scoccos konstant spända käkläge och fantastiskt poserade frasering, med Gudfaderns allt för långsamma tarmrörelser, är barnslig. Sådant anstår väl inte en vuxen människa att prata om. Nä, gu bevars. Jättebarnsligt. Men jag bjuder på det, för jag tycker att om den inte kan räknas som vuxen, så är den åtminstone tydlig. (Precis som när jag skrev att Rihannas tillfälliga patoissång känns som en reggaemössa med lösdreads från Punk Shop.)
Det är mycket möjligt att jag hade kunnat välja en helt annan formulering, något med mer statistik och tyngd. Som exempelvis: "24% av alla facebookanvändare uppdaterar sin status samtidigt som de är på toaletten, Mauro Scocco tar trenden ett steg längre." Kanske?
Jag skojar. Jag hade förstås kunnat skrivit vilken putslustig liknelse som helst, reaktionerna hade varit desamma. För dessa människor är det så långt bort, det existerar inte ens i deras begreppsvärld, att det jag skrev i min recension också är min faktiska uppfattning av Musik för nyskilda. De måste hitta anledningar till VARFÖR jag skrev det och kom slutligen med gemensamma krafter fram till att det måste bero på att jag är ett infantilt barn utan universitetsutbildning, som skriver för en gratistidning som Nöjesguiden, som har skrivit den här recensionen enbart för att provocera och som borde nöja sig med att skriva om "klubbar, tröjor och Robyn istället för så viktiga saker som Mauro".
Vilket är klart behändigt. För en sådan varelse, en sådan tramsig liten sak, och dess åsikter behöver man ju inte alls ta hänsyn till.
Nu är världen beskaffad på det sättet att långtifrån alla är ens gelikar och långtifrån alla kan ha samma uppfattning. Infantilt för er, mina goda damer och herrar, är inte samma sak som för mig. Jag tycker till exempel inte att det är så fasligt omoget med en skämtsam formulering om ett krystat läte.
Det jag finner mentalt underutvecklat är istället att någon får för sig att avsätta ytterligare medialt utrymme för att två medelålders män ska kunna sitta och diskutera sig själva. Att låta två män, journalist och intervjuoffer, spegla sig i varandras glans och kalla detta för ett "epos". Vilken jävla hjältesaga! Eller ja, följt av det frågetecken som jag hellre skulle vilja se där efter. Att låta dem ogenerat breda ut sig med trivsamma komplimanger där de berömmer varandras frågor och svar och det råder total avsaknad av kritisk frågeställning. INCESTUÖST TRAMS ÄR VAD DET ÄR. Bara det att slösa bokstäver på det självgoda utlägget om hur gåshudsbra och fullkomligt eget låttiteln "Jag saknar oss" är? Vill inte krossa någon gammal mans eventuellt skröpliga hjärta här nu, men Google är en behändig sökmotor, klicka in "I miss us" där och se hur många träffar ni får.
Och nu är jag den sista att vilja dra raka paralleller mellan CSN-skulder och hjärnkapacitet, för det finns en hel del välutbildade idioter där ute, så jag säger detta: Är det något som tyder på svag slutledningsförmåga så är det när man avfärdar människors åsikter med argumentet: ålder. Det är inte bara ointelligent, det är också direkt ocharmigt. Jag syftar inte enbart till er som kallat mig för barn (y'all cute, men jag är betydligt äldre än jag både ser ut och låter) utan främst på hur Andres Lokko fullständigt förnekar vår tids nu största sångröst och årets främsta artist när det kommer till uppbrottslåtar, nämligen Adele, i den mindre begåvade självciteringen "Jo, fast hon har precis fyllt 22. Man vet att det snart går över så det räknas inte."
Ni män som håller om varandra så hårt, så hårt att ni inte ens märker när ni nonchalant viftar bort unga kvinnor. Ni som enbart pratar manliga rockhjältar sånär som på en enda kvinnlig artist, vars låttitel ni knappt har lagt på minnet, än mindre orkat bemöda er med att sätta citattecken kring.
Ni vuxna anonyma internettroll som inte låter andra ha en egen uppfattning utan att ni ska försöka förringa dem som människor. Ni mittilivetmänniskor som anser "barn" vara en lämplig förolämpning och när ni är klara lämnar datorn för att vara goda föräldrar till era barn.
Ni som inte har förstånd nog att skämmas.
--> Ät min barnsligt spänstiga röv.
