Ragga med mobilen!

Damon Rasti 12:29 28 Jun 2011

Det började med att en vän entusiastiskt skulle visa upp en ny app, som vore han uppfinnaren. En tjänst där man kan flirta med andra i ens närhet genom att kolla på deras bilder och få kort info, som deras ålder och längd. ”Speedflirt” såg ut att vara en snygg, enkel och snabb lösning. Mikrodejting för 10-talet. En ny värld att undersöka för någon som aldrig hade nätdejtat. Det här var jag tvungen att skriva om.

Det hela går ut på att man skickar en ”flirt” till någon man tycker verkar intressant (läs: ser bra ut), och accepterar motparten kan man börja skicka meddelanden. Eftersom jag var en n00b när det gällde onlinedejting utgick jag från att alla ljög lite, som man gör på nätet. Så jag ändrade min ålder med ett år, höjde min längd en cm, och justerade upp min kroppstyp från ”genomsnittlig” till ”atletisk”. Jag laddade upp den bild som minst sa potentiell våldtäktsman och fick snällt vänta på att bli godkänd av admin. Ett bra sätt minimera risken att få se bilder på folks kön.

Notering ett när man kollar igenom profilbilder. Det finns några säkra kort på vilken sorts bild man lägger upp. Så här ser fördelningen ut (med budskap inom parentes): Drink-i-handen (jag är party): 27%. Spegelbild-pose (jag är mån om mitt utseende): 24%. Titta-mystiskt-bort-från-kameran (jag är djup): 19%. Glad-i-solen (wiiiieee): 12%

Noering två: Alla tjejer som finns på dejtingtjänster ser ut att syssla med spinning. Käcka, glada, hurtiga. Är det kloner? Finns det ett dejtfolk? Hur pratar man dejtiska?

Notering tre: Folk är sämst på att välja nicknames. Namn som Mysis, Tezzi84 och Pussen var ok på Lunarstorm -98. Knappt. Jag ville heta ”HotInternetGeek”, men min vän trodde att folk skulle läsa ”internetgReek”, så jag fick nöja mig med mitt förnamn.

Notering 4. Under "kroppssmyckning" kan man välja "tatuering", "piercing" eller "övrigt". En tjej som accepterade en flirt hade valt "övrigt". Jag ville inte få reda på vad det innebar och avbröt flirten.

Det funkade förvånansvärt lätt att få kontakt. Nu var det inte fler än kanske 5% som accepterade mina inviter (ingen bra självförtroendehöjare direkt), men jag antar att det berodde på tekniska problem. Som att 95% tyckte att jag var ful.

Eftersom jag inte var bekväm med dejt-lingo, började jag med ett ”Tja, hur är läget?”. Ungefär lika finurligt som att beställa en stor stark. Det funkar. Men snart fick jag veta att det gällde att utmärka sig för att överleva i dejtingdjungeln. De mer erfarna tjejerna lärde mig snabbt att man skulle föreslå att skriva till varandra på Facebook, för att säkerställa att det inte var en tjock naken gubbe som gömde sig bakom profilen. Eftersom det var en app, så tog själva meddelande-processen en stund. Men till slut hade jag två kandidater. Och inom en vecka var jag på ”dejt”.

Alla farhågor om att det skulle vara pinsamt försvann efter att vi kramades direkt när vi sågs på den uteservering vi bestämt, satte oss ned och började snacka. En ambitiös tjej som levde ett helt annat liv än mig, och några glas senare så hade jag glömt att jag var ute på ett uppdrag. För även om hon nämnde att hon gillade att sitta på Snaps, var hon i övrigt en tjej jag kanske skulle kunnat dejta. När klockan och promillehalten blev kyssläge, vaknade jag ur askunge-drömmen och drog mig pga journalistisk integritet hemåt. Ensam. Men upprymd.

För att inte fastna i heteronormativiteten ändrade jag dagen efter i inställningarna och börjar leta efter killar på Speedflirt. Det första som utmärker sig är att vissa skriver att de söker välutrustade män. Och då pratar vi inte om många verktyg. Killar gillar att vara mer rakt på sak och stereotypa könsroller blir tydliga på dejtingmarknaden. Jag valde efter moget övervägande att inte ligga med en kille jag känt i tio minuter. Men det fanns gott om seriösa killar. Och eftersom blattar som är öppet homosexuella verkar vara lika sällsynta som softa krogvakter, blev jag ett tydligen ett kap. Självförtroendet återställt efter 5%-fadäsen tidigare.

Därmed var jag tvungen att utge mig för att vara tjej. Det var det bästa jag någonsin gjort. Man blir accepterad på nästan alla flirtar. Får massa inviter. Ännu fler komplimanger. I feel so pretty. Men till slut blev det för mycket. Killar ger inte upp, skickar massa nya flirtar, och fortsätter att messa trots att jag inte svarat. Att ständigt vara uppassad kanske låter roligt i den oerfarnes (killars) öron. Men till slut tröttnar man. ”Damona” ville bara få vara i fred. Det var det sämsta jag någonsin gjort. Jag avundas inte tjejer längre.

Men det finns självklart fler sätt att ragga med telefonen.

Facebook: En oändlig källa till nya kontakter. Så jag bestämde mig för att börja skriva till några slumpmässigt utvalda tjejer. Creep-varning, jag vet. Men. Av fem skickade meddelanden så var det faktiskt en som svarade! Det geniala var nog mitt meddelande. ”Hej! Det kanske är lite konstigt/doucheigt att skriva till nån man inte känner, men Facebook föreslog dig som vän, och jag vill inte bråka med Mark Zuckerman (om du har sett filmen vet du att han är galen). Så jag säger bara ”Hej, hur mår du?” så får du svara om du vill. /Damon”. 20% respons på den. Varsågoda att kopiera. /Mystery

Twitter: Nästa naturliga steg. Här är det mer sofistikerat, så det gällde att vara mer taktisk. Fast här var det ännu lättare att få kontakt. Ju minde forum, desto större samhörighetskänsla. Och mer tillit. Tyvärr kan man bara skicka privata meddelanden till de som följer en, så utbudet blir inte lika stort. Men hellre kvalitet än kvantitet.

Att ragga med mobilen är alltså högst rekommenderat. Fortfarande är det många som är för blyga eller stolta. Men det finns ett forum för alla. Dejtingtjänster för den som gillar Tomas Ledin och exempelvis Twitter för den som vill träffa vita journalister. Nu är problemet bara att jag inte listat ut hur man kan ta bort sin profilbild från ovannämnda app. Så om ni ser mig där, flirta inte.

Varken min flickvän i Sverige eller fru i Iran skulle uppskatta det.

 

OBS! Inga känslor kom till skada under denna undersökning. Alla namn är fingrerade för att garantera anonymiteten.

Fler blogginlägg från Damon Rasti