Detta med att jag blev påkörd i måndags? Satt i en taxi som stannade vid ett övergångsställe, bilen bakom stannade inte. Det hela var egentligen rätt så odramatiskt, men smällen ekar fortfarande i huvet. Min första tanke var "neeeej, nu kommer jag sent och Kalle blir galen när jag kommer sent". Sen kom påköraren och tog tag i mig och ba "HUR GICK DET MED DIG?!". Då såg jag att fronten (jag vill säga "bogvisiret" men jag är rädd att ni inte skulle haja Estonia-referensen?) på hans SUV låg på marken. Jag sa att jag förmodligen var ok men tror att man får whiplash av sånt här och att det ju kändes deppigt, tog hans visitkort och gick hem och käkade lasagne.
Eventuellt beror det på en hög smärttröskel, jag är extremt ovillig att söka läkarvård för olika skador. Slet ut ledbandet i foten en gång, och när den mörklila, knytnävsstora svullnaden på min ankel efter två veckor inte gett upp mmsade jag en bild på den till en läkare som svarade i versaler. Hade då bl a squeezat in denna blodboll i högklackat vid ett flertal tillfällen. Eller detta som hände förra vintern:
Hade som ett skägg av blod?
Det hade ju behövs sys såklart, vilket jag insåg dagen efter men då var det för sent.
Så efter krocken konsulterade jag Facebook som (lite väl strängt) sa åt mig att gå och dokumentera pga försökring osv. Vilket jag gjorde bla bla bla åh orkar inte ens berätta om hur tråkigt sånt här är, för det ÄR ju ingenting, nacken var bra och det enda intressanta med det besöket var det sociala spelet i väntrummet med tjejen heldressad i juicy couture och killen med alla sina tillhörigheter i en plastpåse. Men nu igår och idag har jag fått skitont i ryggen. Så jag sitter just nu i väntrummet och hoppas att jag inte får en utskällnign av läkaren för att jag tar upp deras dyrbara hjälpa-sjuka-människor-tid med mitt försäkringslarv.
