Dags för del 4 i serien You’ve got Brev! – sommarföljetången där Soraya och jag brevväxlar, tipsar om de populärkulturella diamanterna bland grillkolen och förhoppningsvis lär oss någonting på vägen.
Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.
Tidigare brev i serien: Tårar, Karta och Kompass, Staden.
Hej T!
Jag vet att jag har nämnt det förut, men jag är kanske en av världens mest mörkrädda människor. Alltså, det är på nivån att jag ibland har svårt att sova ensam för att jag får för mig att något eller någon ska hoppa fram helt plötsligt. Det är precis där min rädsla ligger, jag är rädd för att bli chockad och jag själv vet hur orimligt det är. Men jag inte hjälpa det, jag spänner mig i hela kroppen och börjar precis som ett barn tänka på monster under sängen, ospecifika gärningsmän i skogen och inbillar mig att om jag tittar ut genom fönstret på natten kommer det stå en galning nedanför och stirra upp på mig. Jag kan inte titta på skräckfilmer och till och med Arkiv X är för obehagligt för mig. Jag klarar mig trots rädslan eftersom jag aldrig utsätter mig för den. Blir det för läskigt på tv så byter jag bara kanal. Så till mitt krux:
Nu när jag var på Barnens Ö så skulle kolloledarna traditionsenligt spöka för barnen. De väcker dem alltså mitt i natten med någon historia om någon som rymt från ett närliggande mentalsjukhus och bla bla. Av oklar anledning måste alla barn med ut i skogen och där står de andra ledarna utklädda till läskiga karaktärer som hoppar fram och skräms på olika sätt genom rundturen. Jag tänkte att om jag är med och klär ut mig och skrämmer upp barnen så skulle det hjälpa mig att komma över min egen skräck, som någon form av sadistisk KBT. Men så när vi väl skulle köra igång började det åska, blixtra och regna nåt så jävligt så vi avblåste planerna. Då kom en av ledarna på att några av oss skulle åka till en övergiven kollogård mitt i natten. Först ville jag inte för jag vet hur jag blir, men så gav jag med mig. I bilen på vägen dit trissade vi alla upp varandra och var livrädda redan innan vi kom fram. Varje blixt fick oss att skrika och dessutom var den kolsvarta vägen full med paddor som kommit fram i regnet och den stekheta asfalten som kyldes av det kalla regnet rykte mer än någon av oss tidigare sett i våra liv. Allt var precis som i en skräckfilm. Väl framme var vi alla livrädda och redan då stod jag och skakade i hela kroppen. Så började vi hand i hand med en pytteliten ficklampa sakta gå igenom rum för rum. Varje hörn vi skulle runda var vidrigare än det innan. Jag vågade knappt titta upp och fäste min blick på mina skor och stog mest och spände hela min kropp. Alltså jag tror inte jag ens kan förklara hur obehagligt det här var. Vid ett tillfälle smällde en av killarna igen en dörr bakom oss för att skrämmas ytterligare och jag kände på riktigt att jag var på väg att skita på mig av rädsla. Det var fruktansvärt och det tog aldrig slut. Vi fortsatte gå runt bland de olika husen och droppen var när vi kom in i ett gammalt badrum och någon hade kletat med blodröd färg på spegeln och skrivit hjälp! med fingret (vissa andra kollon har sina spök på den här gården visade det sig senare). Fast jag inte ville mer kunde jag inte gå ifrån gruppen eftersom då skulle jag stå själv i det blixtrande ovädret mitt i spökskogen. Till slut tog min kille ut mig till bilen och försökte prata ner mig till de andra gick och tittade på gamla barnsängar.
Till slut kom vi ju hem och jag trodde nog att om jag klarar det här så klarar jag allt, att det här skulle göra mig modigare. Men sanningen är att jag är räddare än någonsin. Och jag behöver din hjälp. Vet du något som skulle kunna lugna mina nerver lite?
Skakiga kramar,
S
Hej S,
Alltså namnet ”Barnens Ö” utstrålar ju skräckvibbar lång väg. Dels låter namnet hämtat från någon hemsk vrå Stephen Kings fantasi där ett flugornas herre-scenario spelats ut till sin extrem och nu endast en ö finns där barnen begår ritualmord på alla som irrar sig dit eller de som fyller mer än 18. Dels framstår titeln kolloledare som en sommar från helvetet för mig. Jag gillar inte barn, eller i alla fall inte energifyllda telningar i mellanstadieåldern. Men det är jag och jag är säkert lite störd.
Däremot är jag är enormt bra på det här med nerver. Eller i alla fall det här med lugn.
För några år sedan levde jag tillsammans med två fåglar, två dvärgpapegojor. Jag vet inte hur bevandrad du är i fågelfaunan men dvärgpapegojor, liksom en rad andar sällskapsfåglar, för ett jävla liv. De skriker, piper, sjunger, fräser, de flyger i hotfulla banor mot ditt huvud, de bits utan varning ibland när man klappar dem, de skiter på dina kläder.
Ibland blev jag tokig på de där fåglarna. Ibland ville jag mest av allt skära av deras vingar med en filékniv och spola ner de två i toaletten. Ibland älskade jag dem. Det fanns bara ett sätt att kontrollera dem: ambient.
Såvitt jag minns hände det första gången jag lyssnade på ett album av Alva Noto och Ryuichi Sakamoto. Att det blev tyst. Att fåglarna burrade upp sig, blundade av välbehag och försiktigt gungade medan elektroniska impulser och försiktiga pianostrofer omslöt deras små kroppar. Det såg så otroligt harmoniskt ut. Som att de befann sig i musiken. Gång på gång hände det. Jag spelade någon skiva av Brian Eno, Aphex Twin eller Vangelis. Alltid med samma effekt. Några sekunder av kakofonisk förvirring. Sedan succesivt lugnare och försiktigare ljud. Det var som om de förstod. Till allt annat eskalerade deras tvångsmässiga kacklande, som av oro. Till ambient hamnade deras små kroppar i ett gudabenådat, nästan apatiskt, lugn.
Jag har gjort därför en spellista till dig. En liten introduktion till ambient-genren. Den är inget speciellt. En anspråkslös timme av vad som nog är ”the greatest hits”, om nåt sådant finns. För dina nerver. Jag hoppas de omsluts och lugnas. Att du som jag slipper tänka på hemska saker som att hacka små djur (eller kanske barn i ditt fall?) i små små delar.
Xoxo,
Gossip girl
