Imorse landade Curiosity på mars. Det var stort. Jag fällde en tår. Skittöntigt jag vet men jag älskar förbehållslöst när människan vågar vara visionär, vare sig det handlar om rymden eller mer jordliga ting. Vad som även var så otroligt tillfredställande med Curiositys landning var att den gick bra. Att de miljoner automatiserade saker som kunde ha gått fel under den oroväckande komplicerande inflygninsprocessen fungerade fläckfritt. Den tilliten mellan människa och maskin är vacker och kanske mest visionär av allt i projektet med Curisoity.
För förhållandet mellan människa och maskin kan vara ack så vackert. Ta Mike Senna till exempel. En programmerare som lagt ner drygt 3000 timmar på att bygga en radiostyrd version av roboten Wall-E. Insnöat? Ja, visst. Asocialt? Antagligen. Men det är även otroligt vackert när en människa hänger sig så för att ingjuta en maskin med ett slags liv. Det är en realisering av något slags Pinocchio-historia. Där förmågan att konstruera något ur både kreativitet och fascination får en mening som sedan fylls av berättelser och livfullhet genom fantasi och projektion.
Det är på ett sätt inte alls viktigt, faktiskt helt betydelselöst. På ett annat illustrerar det människans förmåga att drömma sig bort och förlänga vår existens, genom maskinernas värld.
