Begreppet ”manic pixie dream girl” ringar in en av filmvärldens kanske stötande karaktärstyper. Det myntades först av filmkritikern Nathan Rabin när han beskrev Kirsten Dunst karaktär i »Elizabethtown« (regissören Cameron Crowe använder karaktären lika ofta som motbjudande). Han beskrev typen som något slags verklighetsskygg frigjord varelsen som får den manlige protagonisten att inse att han måste suga musten ur livet. För mig fyllde min syokonsulent på högstadiet samma funktion när hon sakligt berättade jag inte kunde bli pilot för att jag färgblind men att ingenjör nog var en lönsam väg genom livet (tack för ingenting och tre rätt värdelösa år på teknisk linje!!!).
Ovan finns ett retrospektivt urval från de senaste 75 årens manic pixie dream girls. Man kan välja att se kollaget av två anledningar: 1) det fyller i någon mån en bildningsfunktion (kanske främst då det spårar ursprunget till Marilyn Monroe i fantastiska »Some Like it Hot«) 2) det är väl skönt med lite självspäkning såhär på fredag efter lunch?
