Jag har alltid tyckt Macaulay Culkin varit söt. Först på det där lite irriterande sättet som alldeles för brådmogna barn är söta. Sen på det där heta twinksättet smala blonda killar är söta. Och nu på det lite sluskiga, orakade sättet som killar med lite nariga, torra händer är söta.
Jag har därmed alltid också varit oroad för Macaulay Culkin. Tänkt på honom när han inte mår så bra. Funderat på vad han egentligen gör just nu. Om han tänker sig för. Tar hand om sig själv. Ifjol snackades det om att hans heroinmissbruk höll på att ta livet av honom. Det gjorde lite ont i mitt bröst när jag läste det. Nu är han istället aktuell med ett coverband som gör pizzatolkningar av Velvet Underground-låtar. Det gjorde lite ont i mitt bröst när jag läste det med (speciellt när det omgavs av latenta aftonbladska hån av typen ”kul eller patetiskt? Avgör själv”).
I pizzans tecken har Culkin nu även gjort en annan cover i Velvet Undergrounds gränsland. Nämligen på Andy Warhols kortfilm där konstnären äter en hamburgare. I Culkins version spelar pizzan (givetvis) birollen istället för hamburgaren, men i övrigt är det en nästan på sekunden exakt kopia av förlagan. Jag vet egentligen inte varför jag blir så glad av det. Kanske för att det känns som att han mår bra. För att lite tillkrånglad ironi på något plan är ett sundhetstecken för en heroinist. Att han lite försynt, precis som Andy, beklagar sig över att oreganon inte riktigt vill komma ur burken. Någonstans gör det lite ont i mitt bröst när jag ser det också. Kanske mest för att jag vill ge Macaulay en kram. Kanske för att jag på riktigt tycker han är söt igen. Det gläder mig. Något enormt.
