Jag hatar det där TV-programmet där Bill Cosby gör sig lustig över vilka konstiga ord barn använder. Nästan i alla fall. I en internetålder är det dock samtidig ett programkoncept helt ur led med tiden. Varför? Dels för att Bill Cosbys briljanta ståuppkomik finns tillgänglig för allmänheten (vilket gör att man kan undvara hans slätstrukna TV-produktioner och ändå få sin Cosby-fix) men framförallt för att alla bra barn redan finns på youtube.
När Phillip för två år sedan skickade en hälsning till sina föräldrar blev det startskottet för alla svenska barns 15 minuter i rampljuset. För typ en månad sedan crikulerade den spansktalande Jerry flitigt och i förra veckan syntes systrarna Kallurs största fan, Linus. Samtliga faller dock i 8-årige lantbrukarsonen Emmanels skugga.
Vad som är så fascinerande med Emmanuel är hur väl alla element i hans framtoning korrelerar. Hur hans vattenfallkeps samspelar med ambitionen att bli elektriker, hur reflexjackan speglar en genetiskt betingad arbetsmoral och framförallt hur hans norrländska dialekt föder ett naturligt bryskt förhållande till döden. Emmanuel är en natural born star. Kanske inte som paneldeltagare i en morgonsoffa men utan tvivel som poster boy för en nidbild av ett Karl-Oskar-Sverige där man fan gör rätt för sig. Han är ett direkt resultat på alliansens jobbpolitik filtrerat genom ett barns okritiska världsuppfattning. Och det är kanske därför vi underhålls så av dessa telningar, för att de på ett karikatyriskt vis reflekterar en svensk vuxenhet vi i grunden finner bisarr.
