Kejsaren av dussinregissörer har avlidit. Så kanske man kan beskriva Tony Scott. För han gjorde ju aldrig något mästerverk. Aldrig någon Taxi Driver, ingen Terminator, ingen Die Hard och inte heller någon Blade Runner. Ändå kommer Tony Scott att gå till historien som en av de mest betydelsefulla regissörerna för den moderna actionfilmen.
Han spenderade större delen av sin karriär med produktioner som idag närmast klassas som "kultfilmer". Top Gun, Days of Thunder, The Last Boy Scout och True Romance. Filmer som på ett nästan helt distanslöst sätt vilade på tuffhet. På berättelser om män som ofta var, eller ville vara, alldeles för häftiga för sitt eget bästa.
True Romance från 1993 (med manus av Quentin Tarantino) fick sin upplösning i och med att samma replik upprepades tre gånger: "You're so cool. You're so cool. You're so cool." Jag tror att det var så Tony ville att vi skulle se på hans filmer. Som utsnitt ur en fantasivärld befolkad av alldeles för tuffa människor.
Men genom sina hårda och ofta ganska klichéfyllda filmer utvecklade Tony Scott även ett eget filmspråk. Hans "Pepsi-filter". Ett foto tonat i blått och rött, alltid med påtagliga, nästan påträngande färgfilter. Av ljussnåla miljöer där ett obarmhärtigt färgat ljussken belyste historien. Som i ubåtsfilmen Crimson Tide med Gene Hackman ständigt omgiven av blå ljussken eller med en brännande röd lampa i ansiktet vid skarpt läge.
Det var en ljussättning som närmast förde tankarna till hyllade kollegor som Wong Kar-wai eller action-auteuren Michael Mann. Som alltid innehöll en stilistisk kyla och en renodlad estetik. Här fann Tony Scott någonting vackert, eller åtminstone snyggt. Men istället för att som sina kollegor används ljuset för att förmedla karaktärers djup eller sinnesstämning använde Tony färgen för att etablera en blick. För att låta oss i publiken se det snygga, det häftiga och det coola.
När filmen senare rörde sig in i det nya milenniet av artificiella fotofilter och digitala kameror blev skiftet naturligt för Scott. Han blev en av de, tillsammans med bland andra just Michael Mann, som klarade av att utvecklas genom övergången från film till digitala format.
Det var även i denna nya tid han inledde samarbetet med parhästen Denzel Washington. Tillsammans gjorde de inte bara några enormt framgångsrika filmer utan förde även in actionhjälten i modern tid. De formade om hen från en uppjackad, muskelpumpad one-man-army med one liners till en kompetent men avdankad och avdramatiserad everyday man. Från automatvapenbärande militär till lokförare, till en karaktär fler kunde tilltalas av och sympatisera med än pubertala pojkar. Jag är övertygad om att vi i framtiden kommer att tala om Tony och Denzel som actionfilmens Herzog och Kinski.
Det är nog där Tony Scotts arv finns. Som en regissör som förnyade actiongenren både estetiskt och tematiskt för det nya milenniet.
Till skillnad från sin bror Ridley gjorde han aldrig några mästerverk. Det gör inte så mycket. Han är och förblir en betydligt jämnare filmskapare som hela tiden strävade framåt.
En kejsare av dussinregissörer. Det ska sägas med största vördnad.
