Det var riktigt ansträngande att följa Stockholm Marathon på teve. Helt genomsvettig. Eller jag orkade bara se de tio sista minuterna för att det är så jävla trist att bara sitta och se på folk som springer och notera hur omänskligt pigga och outtröttliga de är efter fyra timmars löpning. Man kan verkligen se på dem hur äckligt stolta de är när de dreglar sådär överdrivet och flinar vid målgången, det är faktiskt motbjudande.
Ibland så tror jag att de svettas extra mycket bara för sakens skull. Samma grej med hockeyspelare. Allvarligt talat, hur jobbigt kan det vara egentligen, måste de alltid se så sönderdreglade ut i pauserna? Som om att hela ansiktet bara ska lösas upp under halvtid när de blir intervjuade av någon ickepriviligierad sportjournalist som egentligen bara vill rynka på näsan men som inte kan eftersom det inte skulle se bra ut i bild? Är de för mycket begärt att de torkar bort svetten innan intervjun, det kanske tar max en sekund, eller är det i svetten som hela tjusningen ligger, är det den folk vill se? Kan ingen förklara för mig?
