Man lär sig så himla mycket av att lyssna på P3. Det är typ det enda jag gjort hela dagarna i sommar. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från bajsspecialen i "Christer" för några veckor sedan då lyssnarna fick ringa in och berätta sina allra bästa bajsanekdoter. Det är sånt som fastnar, typ. Historierna alltså, inte bajset. Det är ju lite mer löst och näringsfattigt liksom, klart som fan att det behövs lite mer kött och blod om några bestående intryck ska kunna insupas och konserveras i det sargade pubismedvetandet.
Sen så pratar alla så himla SNYGGT på den kanalen också. Både programledarna och personerna som ringer in. Och varje dag så tänker jag att "Näää för fan, nu ringer jag in till växeln, jag vill också komma till tals, även om jag måste blåljuga och leva i en lögn i tre minuter" men hindrar mig själv precis innan jag kommer till skott...
Synd bara att musiken de spelar är så hopplöst supertrendig. Det går ju knappt att lyssna på skiten. Igår fick jag höra ett underbart undantag. Asmysig låt. Sommarens bästa, om ni frågar mig. Det är den här låten jag föreställer mig själv lyssna på när jag spontanåker till Stockholm när ni minst anar det och känner mig alldeles levande och oanständig på tåget...
