Jag skäms så jävla mycket över att jag är så besatt av "bröllopsyran" som "alla" pratar om. Blödig är jag också. Det är fan riktigt pinsamt, men jag vill också gifta mig. Ungt som fan också. Fatta att träffa nån inom det närmsta året och sedan gifta sig och hålla ihop RESTEN AV LIVET. Jag går igång jättemycket när man pratar om "evig trohet" och blablabla och tycker att det är det absolut finaste som finns, att lova varandra att man ska stå ut med varandra no matter what och liksom DELA på allt. Symboliken överträffar kanske praktiken, men ändå. Fatta att vara gift med Frans liksom och hata nattlivet och bara sitta hemma och äta ölkorv och ha hetsiga fördomsfulla diskussioner och skvallra varenda kväll. Det är ju så FINT!
Jag har dock lite svårt för att bestämma mig för om jag vill ha superliten privat ceremoni på en bergstopp i solnedgången eller typ big white wedding i någon maffig gotisk katedral med alla som betyder något. Först så tänkte jag skriva "solnedgång på stranden" sådär som Haley och Nathan i One Tree Hill men sen så kom jag på att jag hatar sand och det skulle säkert blåsa jättemycket så mitt höga hårfäste och enorma panna liksom skulle hånblänka på alla foton så det funkar ju inte. Hittills så känns faktiskt bergstopp som det mest rimliga alternativet. Eller nej, förresten, jag ska gifta mig i Mamma Mia-kyrkan, den där grekiska med typ femhundra trappor upp på berget, det är ju fan hugget i sten!
