Såg Grand Budapest Hotel i en fullsatt biosalong i söndags kväll och klämde mina biopersoners händer, viskade mina olika teorier om hur det skulle sluta med ett "kom IHÅG att jag sa det" och pep fram "GUD vad fint" för varje uttänkt detalj, scen, reaktion, replik eller bergbana. 

En Wes Anderson-vurm är ju tyvärr något som uppmuntras att hålla på the down low, en utveckling som skett alltmer de senaste i åren i led med att hans filmer gått från att vara indiepublikens kära ägodelar till att ha fått representera en slentrianmässigt bespottad hipsterstil för en större publik. 

Men i sin senaste film lyckas Wes Anderson förena sina två starkaste kort utan att behöva göra avkall på det ena. Hans egensinniga historier och karaktärer möter en detaljrik fantasivärld och resultatet är hans största film hittills. 

Filmer som scoutestetiska Moonrise Kingdom eller deadpan-täta Royal Tenenbaums berör historier som framförallt berör enskilda familjer medan Grand Budapest Hotel är ett storslaget äventyr och kanske Andersons mest utmanande hittills, där en respekterad, gamla skolans hotellconcierge åtalas för mordet på en av sina hotellgäster och tvingas rentvå sitt namn med hjälp av sin nya protegé Zero. Wes Anderson-estetiken är intakt men jag har svårt att se att den skulle vara ett distraherande irritationsmoment den här gången. Ni får se och återkomma. 

Meanwhile måste jag få vältra mig i detaljer tills det gått tillräckligt lång tid för att se om den. 

Ralph Fiennes spelar Grand Budapest Hotels perfektionistiska, älskade concierge. Till en början var jag osäker på om han faktiskt skulle kunna vara en god person, i och med att den sortens aristokratisk service är så betydelsefull för honom, men själva grundvärdet är en sorts heder som faktiskt var väldigt rörande.  

Älskade Bills roll är alldeles för liten, likaså Tildas. Kände mig nästan lurad av hur flera av mina favoritskådespelare bara dök upp i en kort scen. Adrien Brodys New York-sviniga karaktär bryter nästan temat i tidsandan. Hans användande av "candy ass" har fått mig att säga det i och för sig, men som en komplimang. 

Kärlekshistorien mellan lobbypojken Zero och Agatha från konditorn Mendls, med kaklådorna som tydligen tog Wes team ett halvår att konstruera.

Jeff Goldblum! Och mitt spirit animal. 

Willem Dafoe har byggt på sin mun med torpedernas grills, vässade tänder. 

Schwartzman, som vi saknar så sen Bored to Death, har en och en halv replik och Jude Law är den inledande berättaren. 

Owen Wilson spelar som vanligt bara sig själv.

Ett eget bakverk från Mendl's. 

När de skulle hitta det som skulle bli själva hotellet samlade Wes först alla hotell han kände bar på den stilen han letade efter, för att sen bygga efter detaljer lånade ur t.ex. Bergmans Tystnaden och Hitchcocks Torn Curtains i ett nedlagt jugendstilvaruhus i Tyskland:

Finns det någon mer magisk plats än ett varuhus? På riktigt. Efter att de gjort om varuhuset invändigt slutade det upp som hotellet i den första tidsperioden visad i filmen:

Exteriören byggde de upp på två platser, dels för bilderna vid entrén:

Och för att filma fasaden i stort byggdes en tre meter hög, sockervaddsrosa miniatyr:

Med en fullt fungerande, handbyggd bergbana i miniatyr.

Om man vill se hur filmteamet hade det i gränsstaden under inspelningsvintern kan man se klippet ovan, där Bill Murray bland annat går och köper en korv i Canada Goose. 

Kvinnan in charge över kostym heter Milena Canonero, som även gjort Marie Antoinette och A Clockwork Orange, här kan vi prata range. Hon har jobbat ihop med Wes på tidigare Darjeeling Limited och Life Aquatic men också just kortfilmen för Prada, som de samarbetat med för kostymen i den här filmen. 

I Vanity Fair har hon berättat lite om hur man försöker ta sig in i Wes referensvärld:

“The more I work for him the more I see he is crystalizing his cinematic style to go with it. One has to immerse oneself into it, his world, which at first seems so light, but has many layers."

Nu till rekvisitan. Annie Atkins har gjort varenda uttänkt grafisk del till filmen och förtjänar all praise. Creative Review har intervjuat henne:

"This film was particularly fun, I think, from a graphics point of view, because we were creating this entirely fictional country that Wes had written - the State of Zubrowka."

Det här gjorde mig jätteglad:

"You're not always designing for the camera: much of this work will never be seen by a cinema audience, but still you have to create an atmosphere and a world for the actors to work their magic in."