Det är dan för dan. För dörren står släktkalas som oftast eskalerar i ordningen glögg, mat, alkohol, julklappar, alkohol, alkohol, bråk, alkohol. Det är lätt att hålla sig för skratt när man tänker på det. När man minns och vältrar sig i släktens tragedier och snedsteg över beskadroppar och inlagd fisk. Här kommer därför tre bättre saker att skratta åt. Årets tre komedispecialare.

Mike Birbiglia: My Girlfriend's Boyfriend
Mike Birbiglia hade fantastiska 2011 och 2012. Hans stand up-föreställning »Sleepwalk With Me« blev till bok och till film som Birbiglia skrev, regisserade och spelade huvudrollen i. Det gör bara styrkan i att ett år senare leverera en så fantastisk ny föreställning som »My Girlfriend’s Boyfriend« än mer påtaglig. Det är en uppsättning som i stort fortsätter där »Sleepwalk With Me« slutade. Som går igenom Birbiglias amorösa misslyckanden från tonåren framåt och dessutom toppas med en historia om en trafikolycka. Ångesten i den mänskliga existensen balanseras mot varandets absurditet på ett lika avväpnande som träffsäkert vis. Birbiglia har återkommande sagt att hela hans karriär har präglats av känslan att han inte förtjänar framgång. I ljuset av att han lyckats med bedriften att toppa en succé som »Sleepwalk With Me« med en föreställning som är minst lika bra skulle jag säga att han genomgående har fel. Att han förtjänar all framgång han kan få.

Amy Schumer: Mostly Sex Stuff
Amy Schumers »Mostly Sex Stuff« spelades tekniskt sett 2012 men eftersom den släpptes på iTunes och som dvd i år kändes det bra att skohorna in den här. För »Mostly Sex Stuff« är ett obevekligt marathon av smuts. En golgata av förbjudna tankar och övertramp som skulle få Magdalena Ribbing att ta en burk extra stesolid till eftermiddagsluren. En odyssé i det pubertala, karnevaliska förlösande skrattet. Ni fattar. Amy Schumer är fantastisk. Hon lyckas vara helt underbar trots att hon berättar anekdoter om sanningssägarlekar där hon erkänt att hon låtit en taxichaufför pullat henne. Känslan är många gånger hisnande. Som när Schumer spontant pekar ut en tjej på första raden som sexuell partner med många svarta män och menar att det syns på hennes gulliga tröja. Det fräckisens expressionism där det motbjudande svävar ut staplade spiraler av underhållande nyanseringar. Man skrattar åt uppfinningsrikedomen, åt det virtuosa i att börja prata om det kvinnliga könet och landa i att likna sin mammas könshår ymniga utbredning vid rökmonstret i tv-serien »Lost«. Det gör Amy Schumer bäst, där blir snusket fingerfärdigt.

Aziz Ansari: Buried Alive
Aziz Ansaris »Buried Alive« är en enastående studie i manligt beteende. En djupdykning i det manliga släktets bisarra närhet till märklig självförnedring. I ämnen som spänner mellan kukfotots märkliga korrespondens till äktenskapets gäckande nycker spinner Aziz Ansari liksom en röd tråd genom testosteronets accelererande symaskin. Det är reflektioner som landar i ett skratt av lika delar avsky och igenkänning och som ständigt vilar mot Ansaris barnsliga, nästan naiva uppsyn. Där finns något rent. Något som sätter fingret på samtiden i större utsträckning än de flesta andra komiker är kapabla till. För på något vis lyckas »Buried Alive« med bedriften att vara både utmanande och medveten. Ansari blandar oproblematiskt historier om hur han aldrig blev antastad av pedofiler för att han var för söt som barn med skuldbeläggande åskådningar om det orimliga att fria till sin partner över en lunch. Det krystade ordet verkshöjd har aldrig varit en lika stor komplimang för en komiker som samtidigt klarar av att vara omåttligt populär.