Filmåret 2013 kommer att gå till historien som ett av de mest spretiga någonsin. Superhjältarna dominerade som vanligt biljettförsäljningen även om det blev något av ett mellanår för genren. Däremellan skedde mest konstiga saker. Storsatsningar som »R.I.P.D.« och »Lone Ranger« floppade medan mindre projekt som »The Butler« och »Gravity« blev otippade kassasuccéer. Mest intressant var kanske tillströmningen av nya röster, av filmvärldens nyvunna kärlek till berättelser i periferin. Det var kanske därmed heller ingen tillfällighet att en tre timmar lång kärlekshistoria om två kvinnor vann guldpalmen. Låt oss hoppas att det är en utveckling som fortsätter. Nåja, här kommer 2013 års tre bästa filmer. 

Wadjda
Cykeln har alltid haft en speciell plats i filmhistorien. Som en metafor för rörelse, oskuldsfulla naivistiska drömmar eller som ett uttryck för arbetarklassens självdrivna transportering har den ständigt berättat historien om människans strävan framåt. Från Vittorio De Sicas superklassiker »Cykeltjuven« till den ungdomligt rebelliska »BMX Bandits«. Symbolvärdet i att handlingen i »Wadjda« kretsar runt en cykel är därmed enormt. Det var nämligen den första långfilmen att produceras i Saudi-Arabien. Banbrytande, inte minst då filmen även regisserades av en kvinna (Haifaa al-Mansour) som bland annat inte fick umgås med männen i inspelningscrewet på allmän plats. Historien kretsar runt titelpersonen Wadjda, en flicka som drömmer om att spara ihop till en grön cykel för att tävla mot sin vän Abdullah. Hon går från att hustla till att delta i en tävling i att recitera koranen. Det är en historia om drömmar, om rörelse framåt i lika bildlig som konkret mening. En historia transcenderar en regim, som blottar värdet av filmmediet i lika existentiell som mänsklig bemärkelse. Där hittar »Wadjda« något universellt. Något rom resonerar genom filmhistorien och samtiden med ett beundransvärt visionärt mod.

Frances Ha
Oxfords ordbok utsåg i början av december begreppet ”selfie” till årets ord 2013. Det är säkert illustrativt för väldigt mycket. För en tidsålder av narcissistisk självupptagenhet, för en offentlighetens utforskande av jaget och så vidare. Jag tror att det i praktiken är ett ännu större uttryck för en generation i jakt på sin egen röst. I full färd med att försöka definiera sig själv. »Frances Ha« är en perfekt illustration av det arbetet. Filmen följer Frances Halladay, en halvt misslyckad dansare vars rumskompis tillika bästa vän flyttar ut i ett skede där Frances precis tvingar fråga sig själv vad hon ska göra med sitt liv när saker inte blivit som det var tänkt. Frances karaktär genomsyrar varje filmruta, är fokus för varje scen och blir därmed en tydlig röst i ett otydligt och planlöst sökande efter mening. Filmens svartvita foto understryker dels New Yorks nostalgiska värde men lyfter än tydligare fram en värld som tar form i gråskala. Som befriats från tydliga ideologier och säkra sanningar och istället utelämnats till ett uppluckrat flackande. Där finns ingen trygghet kvar. Frances sökande blir en komiskt ångestfylld resa genom en urban medelklass som inte längre har något kulturellt eller ekonomiskt kapital utan istället drivs av drömmar på tomgång. Få filmer har skildrat generation y med samma klarsynta blick som »Frances Ha«. Kanske för att den lyckas med konststycket att berätta en historia om hopplöshet för en generation som fråntagits all kontroll. Det finns något betryggande i det. I insikten att det fortfarande finns tid att hitta sin egen röst.

Spring Breakers
Steget är mycket kortare än vad man tror från lärkans första sång till Skrillex »Scary Monsters and Nice Sprites«. Det går nämligen en rät linje från Astrid Lindgrens »Vi på Saltkråkan« till Harmony Korines »Spring Breakers«. Från sommarens förlorade idylliserade frihet till det furiösa behovet att bryta sig fri, att fly in i undantagstillståndet. Att Korine valde att rollsätta Disney Channel-stjärnorna Vanessa Hudgens och Selena Gomez i huvudrollerna till sin sommarsång är därmed ingen tillfällighet. De exemplifierar tydligt filmens brott mot bilden av ungdomens skenheliga naivism och rörelsen mot en korrumperad attraktiv frigörelse. »Spring Breakers« har blivit beskylld för att vara fragmenterad, för att filmens historia består av en samling skeenden som inte hänger ihop. Det är i sig lika mycket ett berättande taget till en instagramnivå, till ett uttryck som måste summeras i lösryckta ögonblicksbilder reducerade till femton hoppande sekunder och filterblekta minnen från ett sönderslaget nu. Där lyckades Harmony Korine genom »Spring Breakers« fånga en ny poesi. Den bortknarkade festivalsmutsens romantik. Alltsammans summerades dessutom perfekt i filmens suggestivt hänförande sångögonblick där James Franco, tillsammans med filmens huvudpersoner, framförde Britney Spears »Everytime« på ett piano. Där iscensattes all den skönhet som finns i det sköra gränsland som existerar mellan ungdomen och döden. Som försiktigt sjuder bakom ljudmattor av ölindränkt dubstep.