Tjugofyra hela och fyra ungefär halva. Så många böcker läste jag 2013. Det var nog ungefär tio stycken färre än ifjol. Till synes ett existentiellt misslyckade av rang men om man tar i beaktning att böckerna kändes mer 2013 kanske ändå en seger. Här kommer de tre som kändes mest.
Rachel Kushners The Flamethrowers
Varje gång man lyckas med bedriften att försjunka in en berättelse och helt låta dess beståndsdelar genomsyra ens liv blir den för stunden alltid bland de bästa man tagit del av. Exakt där var jag för någon vecka sedan med Rachel Kushners »The Flamethrowers«. Kushners andra roman prisades redan när den släpptes i april men har den senaste månaden åtnjutit förnyad uppmärksamhet i och med att den i slutet av november presenterades som en av finalisterna till årets National Book Award. Berättelsen är ett spräckligt porträtt på 70-talets amerikanska konstscen berättad utifrån karaktären Reno som flyttar till New York för att göra konst av sin fascination för motorcyklar. Att läsa »The Flamethrowers« är att kastas genom Renos reflektioner, genom hennes uppfattning av världen och inte minst hennes observationer av människor. Och när Kushner låter sina karaktärer tala är det genom en dialog lika målande som den konstscen de existerar i. Där sjunker man som läsare djupare och djupare tills man helt omslutits av historiens skavande skärvor. Där är man förlorad. Där är allt bra.
Lars Noréns En dramatikers dagbok 2005-2012
Litterära uppföljare är mestadels förpassade till deckarens och kiosklitteraturens snåriga marker. Det var därmed än mer glädjande att Lars Norén gav ut en fortsättning på sin dagbok från 2008. Som den svenska kulturvärldens vandrande vålnad fortsatte han sitt korståg mot kritiker och sin kartläggning av vardagen som dramatiker. Alltid med lika bländande som skärskådande estetik. Precis som i den första delen lyckades Norén fånga människans flyktighet. Det var nästan som om han lyckats fästa ett ankare i samtidens gyttja av fåfänga i form av friserade instagramflöden och navelskådande livsstilsbloggar och dragit upp ett litterärt lager av existentialism ur smutsen. Att kritiker ånyo uppehöll sig vid formuleringar om dem själva avslöjade både en missriktad läsning av Noréns hela projekt och samtidigt hur dräpande hans språk förmådde vara. Under ytan var det dock fortfarande samma fascinerande projekt av att försöka skriva fram ett jag. Ett litterärt uppdrag lika narcissistiskt som innerligt.
Elinor Lipmans The View from Penthouse B
Elinor Lipmans författarskap präglas ofta av en lätt sjudande känsla av underfundig tragedi. Inte för att hennes böcker i praktiken är särskilt tragiska utan mer för att hennes berättande sockrar den mänskliga humorn med den inneboende sorgens sälta. I hennes senaste bok, »The View from Penthouse B«, berättas historien om två systrar – en änka och en bedragen av sin exman till gynekolog som ordinerade sina infertila patienter samlag med sig själv. I kölvattnen på sina forna förhållanden flyttar systrarna ihop och skaffar sig en inneboende i form av en cupcake-bakande sparkad finansman. Vad som följer är en historia om ensamhet, om vänskap och om att försöka gå vidare. Inget sprängstoff direkt men Elinor Lipman lyckas genomgående lyfta banaliteter till hudlösa åskådningar det bräckliga i att vara människa. Mycket tack vare den kärlek Lipman ger sina karaktärer och inte minst genom den intelligens och medvetna humor hon låter färga sin berättelse.
