Efter galan gick jag upp på hotellrummet och drack en cola ur minibaren och funderade på saker och tings tillstånd.
Att ingen kvinna vann i en enda av P3 Gulds kategorier är minst sagt bekymrande. Med det inte sagt att jag delar åsikt med de som i min Twitter-feed argsint visade sitt missnöje. Är tydligen en mer pragmatisk lagt feminazi själv. I did not know that. Det är givetvis mycket upprörande att resultatet blev så fullständigt mansdominerat. Men vem är ni arga på egentligen? P3 är liksom inte ansvarig för könsmaktsordningen. Vinstresultatet är snarare en tydlig och viktig signal som visar hur det egentligen ser ut, idag, i Sverige. Jag har ingen statistik på hur den genomsnittlige P3 Guld-röstaren ser ut, men jag vill gärna föreställa mig att det är en yngre person. Som generellt sett borde vara mer upplyst. Sett som grupp är det uppenbart att vi behöver medvetandegöra oss själva. Mer. Vi behöver samtala med varandra. Vi behöver rannsaka oss själva. Vi kanske behöver skrika lite också. Men vi kan inte enbart göra det. Då kommer vi ingen vart.
Tänker att det är lätt att hamna i en krets av likasinnade och glömma att alla inte är lika progressiva i sin genuskunskap. Tänker att det är viktigt att vi ser verkligheten och inte bara målbilden. Tänker att vi alla måste se att ansvaret faller på var och en av oss för att vi ska kunna röra oss vidare, framåt.
Exempelvis faller tämligen mycket ansvar på de män som sitter på musikmakten i Sverige. Hej ni som är chefer på skivbolagen, bokningsbolagen och musikredaktionerna! Ni som skakat bedrövat på huvudet och gnällt på Twitter över hur ojämlikt svenska folket röstat. Ni gubbproppar som inte släpper fram kvinnor utan istället anställer män som lyfter fram män som skriver om män. Tänk så här istället: med er som gråskaligt homogen bakgrund är kanske inte P3 Gulds vinnare så himla märkligt trots allt? Hej då hycklare!
