Den här helgen har varit KAOTISK. På ett roligt sätt. Är helt omtumlad! Den började med spåtant (!!) på fredag dag, gick in i tumultig och rätt så himla kul hemmafest på kvällen, lördagen var extra allt och sen var jag på Berns och såg Miguel, och det var Kåken och Spy bar och memory lanes - och innan jag hann processa ett endaste dugg så ringde Bourne-gänget på dörren och då följde sju timmar Bourne-film och texmex från himlen. Och nu är det måndag! Gick så fort!
Nu ska jag berätta en grej. Av lite olika anledningar var det lite snurrigt innan Miguel-konserten, och jag tänkte att "ää-eh, jag skiter i att gå, jag pallar inte". Som tur var så ryckte Nya Emelie in, hon som är förmyndare åt Lilla Emelie (gud, någon borde spärra in mej och mina fåniga psykologiska termer) - och Nya sa: SKÄRP DEJ FÖR FAN. Så jag ringde Karin och Rebecka och vi möttes upp på Berns, drack vin och plötsligt stod vi på den sk VIP-balkongen. Karin är hot shot inom musik, då hamnar man där. Jag ba: men utöver balkongen så är det inget mer med detta, eller hur? Hon ba: nää, eller joo, vi ska ju på meet and greet-en direkt efter. Jag är ju inte tappad bakom en vagn, jag har varit på sådana förut och jag brukar finna dem extremt obehagliga. Ett rum med fulla journalister och musikmänniskor som står i ett för ljust rum och väntar på att STJÄRNAN ska komma och så ska man mingla lite med den. Jag ba: det kommer INTE hända.
Sen blev jag full. Tidsklipp förbi konserten, in i Berns Spegelsal. Ett slags någonting har börjat växa inuti, en vilja, en önskan. JAG VILL TA KORT PÅ MEJ OCH MIGUEL. JAG MÅSTE. Men jag blev blyg och det är ju pinsamt också. Ba "hej, får jag ta en bild", har en gen inuti som inte riktigt kan hantera sådana situationer. Sen blev jag lite mer full. OBS, inte aspackad eller så, bara liksom.... "gladare" kan en säga. Lite mer stursk. En kompis som redan varit fram och sagt sitt hej tappade tålamodet och ba NEJ MEN NU MÅSTE DU GÖRA DET HÄR och så tog hen mej resolut i armen, drog fram mej till jättecirkeln kring Miguel, knackade honom på axeln och så säger hen till Miguel: Hi again, I have an AWESOME friend that you really really should meet! Miguel ser skitglad ut och spejjar runt och letar lite efter awesomeness, kanske ser han eventuellt rakt igenom mej, över mej osv, och jag vinkar lite fåraktigt och ba HEJ AWESOMENESS RIGHT HERE! Och så ville jag dö lite. Haha. Jag ba "Hello, I'm awesome, may I take a picture of us together?". Och han var så gullig och glad, och ba "sure thing". Så jag gav mobilen till kompisen, ställde mej lite snyggt bredvid Miggan och han ba no no no, that's not gonna cut it eller liknande. Och så vred han mej så vi stod mage mot mage, med några 30 cm emellan oss, grabbade tag i mina höftben med stadig hand och så drog han mej till sej med ett UMPFF. Alltså TILL SEJ. Noll mm. Blev oerhört paff, han såg min min, började skratta och så kollade vi in i kameran och här är resultatet:
Haha. Sen pep jag iväg som en skållad råtta och INSTAGRAMMADE SKITEN ur den här bilden!
