I pause, take a step back, record all the setbacks
Fast forward towards the stars in a jetpack
Nej, jag ger inte upp hoppet om ett album från Jay Electronica. Och ja, jag inser att min väntan är smått patetiskt. Efter att ha tillbringat de senaste åren med brittisk adel (läs mer om det här) gav han mig i dagarna i alla fall en liten belöning för mitt tålamod.
2012 släpptes en låtlista från hans (även då) kommande debutalbum. Eftersom inget har hänt sedan dess har de flesta avfärdat listan som fejk, men under SXSW-festivalen i Austin nyligen twittrade ett fan:
Jay Electronica, som själv hängde runt på festivalen, var tydligen på bra humör, för han bestämde sig för att släppa låten.
Och resultatet? En trumlös, inåtriktad och självutlämnande nästan pianoballad om att tveka på sig själv och hoppas på det bästa. Jag gillar det. Jag tror inte ens att jag kan förklara det längre. Hans ord talar till mig på ett sätt som väldigt få andra rappare har gjort. Han skapar rap som låter som ingen annan.
Saknar man trummorna och vill slippa talen från Elijah Muhammed och Professor Marvel från Trollkarlen från OZ har Cookin’ Soul kokat upp en remix.
