Jamie xx, Grimes och Panda Bear – det är topptrion på den enda årsbästalista du behöver för den bästa musiken från 2015.
1. Jamie xx – In Colour
Young Turks/Playground
Likt många av hans kollegor inom den brittiska klubbscenen bottnar Jamie ”xx” Smiths elektroniska konststycken i ensamhet och melankoli. Men till skillnad från samma kollegor kryddar The xx-medlemmen sin bas så till den grad att man som lyssnare till slut har svårt att utskilja utgångsingrediensen. Just denna känsla av oberäknelighet och ständig förgrening gör solodebuten till årets i särklass mest trollbindande musikupplevelse. Sättet på vilket Smith kombinerar kärva elektroniska element med mänsklig värme är mer än bara en tilltalande kontrast, det rubbar också på de mest grundläggande av dansmusikens konventioner.
Skivan är recenserad här, och här är Nöjesguidens samtal med Jamie xx.
2. Grimes – Art Angel
4AD/Playground
Ett popgeni med ett skruvat sinne för konstskapande. En artist vars talanger är lika oändliga som svårbeskrivna. Många är adjektiven som kan användas om Grimes, men få räcker till för att återge hennes briljans. Art Angels mix av självklar hitpop och fantasirik genrevarians fastslår i alla fall en sak, om inte Grimes är världens just nu bästa popartist så är hon åtminstone världens just nu coolaste.
Skivan är recenserad här.
3. Panda Bear – Panda Bear Meets The Grim Reaper
Domino/Playground
Det finns få artister som är så bra på att blanda knas med allvar och ändå få det att låta genomtänkt, som Noah Lennox. Han sjunger om en hund som blir biten i benet och döper låten efter sig själv, han sjunger skön stämsång och kombinerar det med något som låter som en kass elledning varvat med roliga synteffekter och ljud från yttre rymden. Fullkomligt logiskt.
Skivan är recenserad här.
4. John Grant – Grey Tickles, Black Pressure
Bella Union/PIAS
Vi har lärt att aldrig förvänta oss mindre än mästerverk från John Grant, och med sitt tredje album skapar han en helhet av föregående skivas exalterande elektroniska dansexperiment med debutens fantastiska singersongwriterballader. Med svärta och humor i de självutlämnande texterna, en röst fylld av värme även i stunder av djupaste förtvivlan och en ojämförlig melodikänsla har john Grant etablerat sig som en av samtidens mest angelägna artister.
Skivan är recenserad här.
5. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly
Interscope/Universal
Året som redan på förhand såg ut att präglas av rapgiganternas krig om raptronen. Året då varenda favoritrappare flexade över traptrummor och fläskiga basgångar. Det året valde Kendrick Lamar att släppa en politiskt driven jazz- och soulfusion med en kraftfullhet ingen annan var i närheten av. Tanken om att rapmusiken, såväl som USA i allmänhet, behövde höra detta mer än någonsin har sedan bara förstärkts under året.
Skivan är recenserad både här och här.
6. Dralms – Shook
Full Time Hobby
Christopher Smith har en av musikvärldens sköraste röster. Tillsammans med sitt nya band har han gjort en skiva full av dronig pop, tjocka, ödsliga ljudsjok, tung och släpig bas samt missmod. En ljudbild som hade låtit deppig ihop med vilken annan röst som helst, nu låter den bara ofantligt vacker.
Skivan är recenserad här.
7. Arcturus – Arcturian
Prophecy
De norska ljudkonstnärerna i Arcturus är ett av få gäng som förtjänar benämningen avantgarde. Bandet har alltid haft sin bas i svartmetallen, men haf gjort en lång färd med avfärder mot oanade musikaliska galaxer. Arcturian är en komplex comeback som utökar kvintettens uttryck mot mer elektroniska trakter, samtidigt som deras fascinerande bygge lämnar dig med fler frågor än svar.
Skivan är recenserad här.
8. Helena Hauff – Discreet Desires
Werk Discs/Ninja Tune
Hauffs debut var som att få ett marmorbord i present. Tungt och bastant men rakt igenom välskapt vackert och omöjligt att inte vilja behålla. Likt marmor så var Discreet Desires en perfekt metamorfos med vackra skiftningar. Fast istället för kalksten var det EBM, klassisk electro och techno som gav oss ett verk som kommer hålla i hundratals år.
Skivan är inte recenserad i Nöjesguiden.
9. Tame Impala – Currents
Fiction/Universal
Kevin Parkers ambitioner är oändliga. På Currents har han helt övergivit psychpopen för att leka och experimentera med andra uttryck. De ibland fragmentariska och spröda r'n'b-påverkade popmelodier lika försiktiga som lättflyktiga. Vackrare blir det inte.
Skivan är recenserad här.
10. Floating Points – Elaenia
Pluto/Border
När engelsmannen Sam Shepherd lät sin eklektiska sida få blomma ut helt och hållet i albumformat så resulterade det inte bara i en skiva som hade tagit ett kliv bort från dansmusiken till rymdjazzen. Utan också i ett av årets finaste och suggestiva skivor. Elaenia var en gryningshymn för nattfolket.
Skivan är recenserad här.
11. LA Priest – Inji
Domino/Playground
Den här skivan är egentligen så spretig att den inte borde vara en skiva, ändå fungerar den utmärkt som sådan. Baktakt varvas med disco, instrumentalknaster med luftig tågluff och flippade ljudeffekter med en av årets skiraste kärlekssånger. Heterogent är det nya homogena.
Skivan är recenserad här.
12. Myrkur – M
Relapse
Enpersonsprojektet Myrkur visade sig bestå av den danska sångerskan och multiinstrumentalisten Amalie Bruun. Hennes debut M är fulländad black metal i den gamla norska skolan, fast med ett starkare inslag av folkmusikaliska element och vän klassisk sång. Med meriterade veteraner från Ulver, Mayhem och Dødheimsgard fångade hon upp polerade nyanser av Burzums tidigare råhet och den senare ambienttonen, vilket skapar en sällan skådad organiskt vacker och aggressiv dynamik.
Skivan är recenserad här.
13. Björk – Vulnicura
One Little Indian
En av de absolut främsta och viktigaste moderna musikerna lyckades återigen skapa ljud, toner och sång som kändes hisnande nyskapande och spännande. Vulnicura lyckades vara hjärtskärande vacker och hjärnstärkande intressant på samma gång. Världens bästa legend 2015.
Skivan är recenserad här.
14. Lana Del Rey – Honeymoon
Polydor/Universal
Större delen av låtarna på Honeymoon låter som om de är skrivna på valium. De är långsamma, svepande och dimmiga, Lana Del Rey sjunger släpigt, nästan viskar fram orden. Det är just detta, det nedtonade men innerliga, som är skivans styrka, det som lyfter den över alla andra skivor om kärlek.
Skivan är recenserad här.
15. Chelsea Wolfe – Abyss
Sargent House/Border
För att något ska vara brutalt och mörkt behövs inte alltid aggression. Med minimalistiska verktyg skapar Chelsea Joy Wolfe nära konstnärligt trasiga landskap som bottnar i lågfrekventa syntar och hennes avklädda sång. Produktionen välkomnar skavanker men präglas ändå av att vara väldigt klinisk i sitt utförande. En fusion av elektronika, singer/songwriter och metal som tar henne ännu ett steg uppåt.
Skivan är recenserad här.
16. Drake – If You’re Reading This It’s Too Late
Cash Money/Universal
Drakes sinne för popmelodier har tydligt demonstrerats under årets senare halva. Men det var genom detta februarisläppta ”mixtape” Drake visade sin rapmässiga konkurrenskraft. Det albumet i jämförelse med To Pimp A Butterfly saknar i substantiell tyngd, kompenserar det för med regelrätta bangers.
Skivan är recenserad här.
17. FFS – FFS
Domino/Playground
"Collaborations don't work" jublar Franz Ferdinand och Sparks triumferande tillsammans, och bevisar tesen osann. Båda parternas förtjusning i udda intellektuella experiment och ambitiös pop är kittet i deras förening, och till det har skottarna med sig taggig och fokuserad new wave, medan det amerikanska brödraparet bidrar med glammig operettpop. Resultatet är exceptionellt.
Skivan är recenserad här.
18. Hunee – Hunch Music
Rush Hour
En av de som var bäst på att göra dansmusik utan för lådan i år var Hunee. På ett okonstlat sätt byggde Hunee sin egna låda med en botten av house och vägar av personlighet och inspiration från sitt vida musikintresse. Resultatet blev en låda som orkade flytta tonvis med klubbmänniskor natt efter natt.
Skivan är inte recenserad i Nöjesguiden.
19. Four Tet – Morning/Evening
Text
Det finns bara två spår på skivan, i gengäld är vart och ett kring tjugo minuter långa. Morgonsidan är varm, rusig och lustfylld, kvällssidan varvar ned och kopplar av. Båda två har en väl avvägd balans mellan experimentlusta, psykotisk sektkänsla och återhållsamhet.
Skivan är recenserad här.
20. Father John Misty – I Love You, Honeybear
Bella Union/PIAS
När Josh Tillman fokuserar alla sina erfarenheter från Fleet Foxes och en solokarriär under sitt födslonamn i ett temaalbum om den inte helt igenom sympatiske karaktären "J Tillman" faller alla bitar på plats. För även om arrangemangen slänger sig mellan rudimentär elektronik och mariachi-trumpeter är den här singersongwriterns låtar konsekvent tidlösa och självklara.
Skivan är recenserad här.
21. Vince Staples – Summertime ’06 (Def Jam/Bertus)
22. Lucifer – Lucifer I (Rise Above)
23. B. C. Camplight – How To Die In The North (Bella Union/PIAS)
24. Paradise Lost – The Plague Within (Century Media)
25. D'Angelo And The Vanguard – Black Messiah (RCA/Sony)
26. Mikal Cronin - MCIII (Merge)
27. Nick Höppner – Folk (Ostgut Ton)
28. Son Lux – Bones (Glassnote/Caroline)
29. Trivium – Silence In The Snow (Roadrunner/Warner)
30. Peaches – Rub (I U She Music)
31. Blind Guardian – Beyond The Red Mirror (Nuclear Blast)
32. Jeremih – Late Nights: The Album (Def Jam/Bertus)
33. Real Lies – Real Life (Marathon)
34. Joey Bada$$ – B4.Da.$$ (Sony)
35. Levon Vincent – Levon Vincent (Novel Sound)
36. Mgla – Exercises In Futility (Northern Heritage/No Solace)
37. Natalie Prass – Natalie Prass (Spacebomb/Caroline)
38. Petite Noir – La Vie Est Belle/Life Is Beautiful (Domino/Playground)
39. Future – DS2 (Epic/Sony)
40. Helloween – My God-Given Right (Nuclear Blast)
41. Matrixxman – Homesick (Ghostly International )
42. Matthew E White – Fresh Blood (Domino/Playground)
43. The Very Best – Makes A King (Moshi Moshi/PIAS)
44. Adele – 25 (XL/Playground)
45. A$AP Rocky – At.Long.Last.A$AP (RCA/Border)
46. Jesse Malin – New York Before The War (One Little Indian/PIAS)
47. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell (Playground)
48. U.D.O. – Decadent (AFM)
49. Big Sean – Dark Sky Paradise (Def Jam/Bertus)
50. Kitty Daisy & Lewis – The Third (Sunday Best/PIAS)
Listorna är framröstade av Nöjesguidens musikredaktion, som består av Sara Berg, Christoffer Bertzell, Patrik Forshage, Adam Jansson och Christoffer Reichenberg.L
Läs även: Årets bästa svenska skivor 2015.
