När kanadensiska Christopher Smith albumdebuterar med sitt nya band Dralms, är musiken lika svårplacerad som bandnamnet är obegripligt. Här finns jazziga inslag och små ögonblick av den hardcorescen han var en del av när han var yngre, här finns droniga, shoegaziga partier blandat med något dovt och suggestivt. Men framför allt är detta svepande, sugande, innerlig pop.
Ända sedan jag började lyssna på Christopher Smith, strax innan han släppte sin soloskiva The Beckon Call för fem år sedan, har jag hypnotiserats av hans röst. Ömsint, oskyldig och skör. Då kombinerad med musik lika trånande och bräcklig, numera som en kontrast till tjocka gitarrlager, emotionella urladdningar, tunga trummor och släpig bas. Detta är en skiva om kärlek och uppbrott, om att ha och mista. Jag har lyssnat på den över hundra gånger och jag älskar den fortfarande.
