Klockan är ca 23.10 och det är söndagkväll. Jag står frenetiskt och borstar tänderna hemma hos mig och Viktor, ivrig att få till den där riktigt rena känslan (ni vet när man kan dra tungan över tänderna och den bara glider över. Den känslan). Jag blir uttråkad och smyger in i vardagsrummet, fortfarande borstandes, för att se vad Viktor gör. Viktor tittar upp på mig med ett fånigt leende och säger "Alex och Amanda har fått barn". Jag sliter bort datorn från hans händer, och stirrar som hypnotiserad på bilden av den lilla, söta flickbebisen i AIK-dressen, som inte tittar storögd tillbaka.
När jag lyckats slita min blick från den vackra flickan (sjukt lik Amanda) , börjar jag läsa texten. Och som jag skrattar. Det börjar bubblande, men eskalerar och jag får springa in i badrummet för att spotta ur tandkrämen, innan jag frustande skrattar för mig själv där jag sitter på toalettstolen. Viktor kommer in i badrummet, road, och frågar: "Var det det där med om hon var en groda?". Jag nickar, fortfarande frustandes, och vi skrattar tills tårarna rinner (eller i alla fall mina).
Alex texter har den här effekten på mig. Ibland blir jag arg, ofta skrattar jag rakt ut och flera gånger har jag blivit rörd av den känsla han har i språket när han talar om sin Amanda och deras efterlängtade barn.
Jag anser att det är just på grund av Alex förmåga att framkalla den här typen av varierade känslor hos människor, som han är en fantastisk skribent.
Gå in och läs själva, och se om ni håller med. Där hittar ni också orginalversionen av bilden här ovan, som jag själv förminskat. Jag hoppas och tror att Alex tycker att det är okej.
