Jag var precis och såg en pjäs som beskrevs såhär på the webz:
Bäverblues är ett resultat av samtal med unga kvinnor om sexuella fantasier och hur man hanterar alla regler kring sex och relationer som finns idag.
Och jag tyckte det lät XTRMT intressant, så jag kanske hade lite höga förväntningar. Jag tycker alltid att sexualiteten (och ofta den kvinnliga sexualiteten) är ämne som är väldigt politiskt och jag vet av egen erfarenhet att det ämne som både upprör och berör alla sorters människor. Det är dessutom ett ämne som både är generellt och individuellt, och undivker man att prata om kvinnlig sexualitet (bara) på ett Sex and the City-flabbigt sätt är det ett samtal som jag är säker på kan förändra saker och ting, både för strukturen och individen.
Tyvärr tycker jag inte att pjäsen Bäver Blues lyckades helt med det. Vad jag reagerade på vid flertal tillfällen var att skådespelarna fick publiken att skratta när dom berättade om sina sexuella fantasier. Kanske inte ensemblens fel, i för sig, men jag tyckte det kändes lite typiskt. Det är så lätt att flabba bort sexuella fantasier, fast jag av egen erfarenhet vet att dessa kan tynga en. Och HUR personlig är egentligen ens sexuella fantasier? Jag vet själv hur jobbigt jag kan tycka det har varit när jag märkt att jag njuter av saker som inte går i linje med idealen jag står för. Den ena karaktären berättade en mycket laddad historia om hur hon fantiserade om dom unga killarna som hängde på fritidsgården där hon jobbade, en fantasi jag absolut kan identifiera mig med men som är superförbjuden. Sekunden hon sa det högt kändes det mer okej.
Vad pjäsen också tog upp var skammen över sex när killen i efterhand ber om ursäkt för det han har gjort. Minns när jag låg med en kille som kom i mitt ansikte en gång, vilket jag ÄLSKADE och vilket han gjorde på mitt initativ. Sekunden efter bad han om ursäkt, och jag frågade varför? För att han kände att han förnedrat mig svarade han. EH JA, nu har du det, svarade jag. Inte förrän sekunden jag förstod att han upplevt att han uppfört sig skamligt, kände jag också skam.
I höstas skrev jag en text för, i min mening, en av Sveriges bästa tidskrifter: Mums. Jag skrev om kvinnor som vill penetrera sina män, och inför researchen reggade jag mig på ett sexcommunity. Jag skrev ingenting i min presentation om att jag var dominant eller inne på att förnedra män, utan skrev bara att jag var intresserad av att knulla män med en strap-on. Det som hände sedan gjorde mig lite ledsen: Jag fick uteslutande mail om män som ville bli slagna, smetade i bajs, förnedrade, kissade på och utskällda.
Det stod så jävla klart för mig att många män ser själva penetrationen som det ultimata tecknet på makt och övertag. Och i vissa rollspel kanske det är så, men att så många killar vägrar bli penetrerade i analen när det är det bästa sättet att stimulera prostatan förvånar mig. Såklart upp till var och en att prova eller inte prova, gilla och inte gilla men den enorma skräcken som många snubbar har från att bli penetrerade förvånar mig. Inte en enda av mina straighta vänner/ relationer kunde tänka sig att vara mottagare (påstod dom i alla fall). Om det beror på att vara besatta av att inte förlora kontroll, eller rädsla för att framstå som gay vet jag inte. I vilket fall är det lite tråkigt. Å andra sidan, It's not me missing out on the goodies.
Så nja, även om Bäver Blues berörda en del riktigt viktiga ämnen blev jag inte så förvånad och generad som jag önskar att jag blivit. Fast, kanske skönt, den kvinnliga sexualitet är ju så jävla jävla genomlyst och undersökt. Ibland är det skönt att inte chockeras. Men mer om den kvinnliga sexualiteten som allmän egendom en annan gång, nu SLEEP. Tja!!!
