Först Isabelle Ståhl som skriver om något som bubblat i mitt inre längre, nämligen feministisk kritik av Alex Schulmans senaste roman "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Schulman har lagt så mycket hora-madonna i estetiken kring hans nya fru att det knapp ens känns värt att kommentera men Ståhl gör det lysande. När jag var med i en paneldebatt för knappt ett år sedan var det en indiekille i publiken som räckte upp handen och sa att popkillar aldrig är sexister i sitt kulturutövande för att den sortens killar avgudar kvinnan. Var vid det laget redan förbannad och tror minsann att jag exploderade över honom. Inget fängelse är värre än det som förväntar sig att man ska vara vän och mjuk, kvinnlig och sensuell, tålmodig och vacker. Inget får mig att känna mig så begränsad som en man som fyller mitt kön med saker jag inte kan identifiera mig med.
Och sedan Sofia Benholm, som undrar varför Filip och Fredrik lyckas få hela Ocarsgalan att bara handla om män, även när dom pratar om kvinnor. Något jag längre undrat och irriterat mig över. Varenda show dom gör, som oftast är fantastiskt roliga, handlar om manlighet på ett sådan sätt som för mig känns både otillgängligt och exkluderande. Hela tiden upplever jag känslan av utanförskap när jag tar del av deras uttryck. Hur mycket jag än fnissar åt diverse roliga, fula män fastnar skrattet lite i halsen eftersom att man aldrig någonsin tillåts att vara en skön kvinna på samma sätt, samt om man väl lyckats vara det så är chansen att Filip och Fredik skulle godta det minimal.
Slutligen min eviga favorit Åsa Linderborg som skriver om mysfyllot. Den kvinnliga alkoholismen växer men trots det blir den kvinnlig alkisen aldrig hyllad för att vara skönt avslappnad eller okonventionell. Den kvinnliga alkoholismen är precis som all alkoholism bara ett jobbigt missbruk som tär både på missbrukaren och dess omgivning. Mysfyllot däremot är något totalt verklighetsfrånvänt som känns ganska mycket på tapeten vid tillfället. Plura svettas runt i nåt jävla kök och filmen om aset Cornelis möter massa framgång.
